Modernistisk allmoge
Erik Richter har inte varit möbelformgivare särskilt länge, drygt fem år bara. Men nu har hans företag Norrgavel butiker i flera städer, och egen produktionsapparat. När sport- och klädföretaget Naturkompaniet skulle inreda sitt gästgiveri i en nyinköpt fjällgård i Ånn utanför Åre föll valet på Erik. Som snart tog över hela projektet, och ritade om husarkitekternas förslag.
Fast han egentligen inte ville.
 

TEXT ULF RINGSTRÖM BILD ÅKE E:SON LINDMAN

  Modernistisk allmoge
Erik Richter vill inte rita hus.
- Jag är husarkitekt, gick ut kth 1980. Har jobbat en hel del på arkitektkontor, men fann snart att jag ville något annat. Som husarkitekt kände jag att jag inte kunde påverka och förändra något.
Istället blev det, som de flesta som följer designutvecklingen i Sverige vet, möbler för Eriks del. Utbildning hos Carl Malmsten.

Uppmärksammad för den stora Malmstensutställningen på Nordiska museet 1988. Som Erik ansvarade för, och i vilken han han formulerade den designgrammatik som han alltsedan dess tillämpat.
- Jag byggde utställningen på den rikedom som finns i möblerna i den svenska allmogekulturen. Men allt är inte bra bara för att det är allmoge. Mig berör kanske bara tio procent av det jag sett.
Det Erik fann viktigt beskrevs på Malmstensutställningen i rubriker. Som Folklynnet till exempel.
- Ett frodigt Skåneskåp har en helt annan karaktär än ett skåp från karga Norrland.
En annan avdelning handlade om det arkitektoniska i möbler, spänningen mellan bärande och buret. Möblers grafiska uttryck definierade Erik också.
- Behandlingen av grundformerna, cirkeln, rektangeln, kvadraten, är intressanta.
Färgsättningen är kanske ännu viktigare.
- Jag vill att färgen ska vara som ett flor. En skyddande yta som framhäver träet, men som ändå är täckande. På Norrgavel täckmålar vi tunt, alltid med äggoljetempera.

Den gamla jämtlandsgården för mjölkproduktion från slutet av 1800-talet en bit från Åre omfattar tre hus, som alla inretts med möbler av Erik Richter. Han fick till sest också ansvaret för hela ombyggnaden, eftersom husarkitekterna inte klarade av renoveringen. Här har naturkompaniet, ett företag för sport- och fritidskläder, byggt ett gästgiveri öppet för alla, och som till alla delar ska motsvara det de vill föknippa med sitt varumärke.  

All denna inhämtade kunskap låg till grund för nästa stora händelse i Erik Richters liv, den stora Bomässan på Stumholmen i Karlskrona 1993. Där fick han mest uppmärksamhet och press av alla formgivare, för sin möblering av Kjell Forsheds moderna lägenhet med nyritade möbler som designjournalisterna inte riktigt kunde placera. Byggde de på Carl Malmsten, nja det kunde man ju inte direkt säga. De hade allmogekaraktär, men kändes ändå moderna. Det var, enades de flesta om, en egen nytolkning av svensk, gammal möbeltradition. Det var Erik nöjd med. Så vill han vara känd, som en som bygger på det gamla, men lägger till något eget.

  - Jag fick en respons som fullständigt överrumplade mig. Massor av människor ville ha mina möbler, som bara fanns i prototyper. Jag lovade leveranser som jag inte klarade av, folk fick vänta på sina möbler i evigheter. De var ofattbart tålmodiga.
Sen dess har mycket hänt. Erik Richter har blivit professionell, även i ordets ekonomiska betydelse.

Norrgavel, som företaget numera heter, har egen produktionsapparat, en sammansättningsfabrik i Lammhult.
Kontaktytan mot marknaden har byggs upp med butiker och utställningar i Göteborg, Stockholm, Lund, Lammhult och Umeå. Ännu en butik öppnade i Maj i Malmö. Folk som köper möbler på Norrgavel får numera varan levererad inom utlovad tid.
Erik Richter är en sökande ande och mediterar regelbundet, två timmar varje dag. Varannan månad ägnas en hel vecka på heltid åt meditation i grupp i Köpenhamn. Han vill lika gärna använda ordet som formspråket för att uttrycka vad han menar. Som i katalogen, där han berättar mycket om sig själv. "En gammal vän sa att hon inte kände igen mig i det som skrivs i tidningarna - ditt liv framstår som alltför harmoniskt och välordnat".

Välorganiserad är han hursomhelst. För hur kan man annars hinna med att driva ett stort möbelföretag, ha fru och fyra barn, och ovanpå detta ägna sig åt något så självcentrerat som meditation två timmar om dagen? - För att kunna ge verklig kärlek måste man känna kärlek till sig själv, förklarar Erik milt.  
  I riktig arkitektur finns inga gestaltade gränser mellan ute och inne. Allt på Klocka Fjällgård skulle harmonisera; servetter och dukning med exteriör, omsorg om gäster med företagets identitet. Äkta vara i såväl material som mänskliga relationer, resonerade man. Detaljbilden överst t h är en del av den generöst tilltagna, välkomnande hallen, med golv av jämtlandsskiffer .

Men rita hus vill han alltså inte. Trots det är det precis detta han gjort åt Naturkompaniet, i Ånn i Jämtland, alldeles vid norska gränsen, fyra mil från Åre.
- Norrgavel åtar sig inte ombyggnadsuppdrag, men här blev det oemotståndligt frestande att gå in i hela byggprojektet. Naturkompaniet är ett snabbt växande företag med kläder och fritidsartiklar av hög kvalitet för människor som älskar naturen. Fyrtio anställda, omsättning sjuttio miljoner. Man har till och med en butik i Hamburg. Produkter och tillverkningsmetoder bygger på gammal svensk hantverkstradition, äkta material och stark känsla för naturen och miljön.

- Precis som Norrgavel. Jag har aldrig någonsin känt en sådan samhörighet med någon annan företagsledare, säger Erik om Peter Ljungkvist, fjällgårdsprojektets initiativtagare, och en av Naturkompaniets fyra delägare. För ett par år sedan förvärvade Peter Ljungkvist Klocka Fjällgård, en gammal bondgård för mjölkproduktion från 1800-talets senare hälft.  
  De spatiösa 18 gästrummen med möbler och förvaringsskåp av Erik Richter har vart och ett individuellt färgsatta väggar, målade i äggoljetempera, efter Milis Schillers ideer. De två samarbetar sedan länge intimt. Erik kan kort och koncist utrycka vad som varit vägledande för intedningen: "Trivsel".
Utsikten mot den fågel- och fiskrika Ånnsjön är betagande. På andra sidan vattnet reser sig de mäktiga fjällen, perspektivet sträcker sig långt in i Norge. De senaste åren hade Klocka drivits av Landstinget som behandlingshem, skicket var uselt. Här ville Peter Ljungkvist bygga något närmast monumentalt åt Naturkompaniet.  

En gård, eller snarare gästgiveri, som med arton bäddar skulle erbjuda besökarna det bästa han kunde tänka sig av mat, dryck, naturupplevelser, ro och eftertanke. Arkitektur, inredning och rumsupplevelse skulle även de vara av yppersta klass. Och spegla det Naturkompaniet ger sig ut för att vara, bärare av traditioner och en vägvisare till ett innehållsrikare sätt att leva.

  Erik Richter skulle leverera möblerna. Ett stort arkitektkontor anlitades för byggnadsrenoveringen.
Men när Erik kom till Ånn och fick se husen och arkitektritningarna för första gången blev han bestört.
- Jag kunde inte föreställa mig att det var så vackert. Och jag blev upprörd över den brist på känsla för platsens och husens själ som arkitekternas planförslag visade.

Så Erik gjorde vad han kunde, ett eget förslag som han skickade till Peter Ljungkvist. Som insåg vad som var på gång. Det Stora Arkitektkontoret kopplades bort och Erik in.
Klocka Fjällgård består av tre byggnader, på sammanlagt 500 kvadratmeter.
- Den ursprungliga planen, som de andra arkitekterna ritat om helt, är helig. Den fick inte röras.
Ett av husen är en enkelstuga, bestående av ett allrum med eldstad, samt ett biutrymme i form av en kammare. Nästa hus, parstugan, kan beskrivas som en dubbel enkelstuga, ett allrum med eldstad, en ofta inte så uppvärmd sal, samt med kammare som biutrymnme.
Så till sist det tredje, största huset, med sexdelad plan, uppbyggt med modernare eldstäder kring två skorstenar. Med tydliga rötter i herrgårdens planlösningar på 1600-talet. Erik behöll de flesta väggarna intakta, i motsats till det tidigare förslaget, som var att helt ändra rumsindelningen med stora ingrepp i den ursprungliga planen. Verandan, som de andra arkitekterna ritat om till ett renodlat innerum, bibehölls som en veranda ska vara, ett mellanting mellan ute och inne. Den rejäla hallen fick också den behålla sin ursprungliga karaktär.

  Badrummen, som Det Stora Kontoret lagt inne i huset, flyttades ut mot ytterväggarna, och försågs med fönster och dagsljus. Badrummen utstrålar enkelhet, precis som rumsindelningen. En asketisk, nedtonad men ändå sensibel komfort. "Njutning utan flärd", som Erik beskriver känslan han sökte här.
Betydligt exklusivare är källarvåningens bastu och gemensamhetsbad. Två små bassänger med kakel från Provence, med färgskikt i sju lager. Blått-grönt i den kalla bassängen som man uppsöker efter bastun.
Rött-orange för den mer hedonistiskt lagde, som söker vila innanför breda linnedraperier i varmbadet.
 
  "Bekvämlighet utan flärd" har enligt arkitekten varit vägledande för inredningsarbetet, men frågan är nog ändå om inte ombyggnaden av det gamla mjölkrummet och källaren är ett avsteg från principen. Ett kallbad efter bastun i blågrönt kakel från Provence, finstämt i inte mindre än sju separata färgskikt (ovan). Varmbadet för längre tids kontemplation bakom hemliga linnedraperier har varmare färgtoner (t v).

Med kapokdynor att vila på, när man väl kommer upp ur det kroppstempererade vattnet.
Få material, så enkelt och ursprungligt som möjligt, skrev Erik i sin programförklaring till Peter. "Med några få, djärva nytillskott", som brasklapp. Annars hade det ju inte varit Erik Richter. Ett sådant tillägg är de vackra golven av skiffer i samtliga entreer.
- En formgivare måste arbeta med tillägg och förnyelse. Jag känner stark kärlek till allmogetraditionen, men har ingen som helst förståelse för kopierandet. Som till exempel Ikeas och Lars Sjöbergs mycket välgjorda, men fullständigt ointressanta, 1700-talsmöbler.
Det han försökt åstadkomma på Klocka är det bästa en arkitekt eller möbelformgivare kan göra, nämligen att skapa trivsel, säger Erik. Som inte har någon svårighet att definiera vad han menar med detta kontroversiella ord.
- Trivsel är att ta sig själv på allvar. Den råa kommersialismen exploaterar människors tomhet, fortsätter Erik.
Tomheten är oändlig, därför går den också att exploatera oändligt.
Vilsenheten i vår tid gör det möjligt att sälja scenografier, hela livsstilar. Allt ska köpas på en gång, för att snart bytas ut. Ett förnuftigare och mer livsbejakande förhållningssätt är att tänka noga efter vad man egentligen behöver, vad man vill ha. Sen köper man en sak i taget, och strävar efter god kvalitet i allt man införskaffar. Få men fina saker som man verkligen känner för.
Möblerar man på det sättet kan också rummen lätt bli föränderliga, menar Erik. Som i Japan, med sin sparsamma möblering, där rummet är vad man tänker sig att det ska vara.
Erik är kritisk till mycket av vår tids asketiska miljöer, som ofta sägs vara inspirerade av Japan.
- Jag har varit mycket i det landet och älskar dess enkla rumsformer. Men omritade till vår tid och kultur blir det ofta fel. Då blir det istället miljöer som ställer krav, som inte stödjer ett kontemplativt liv. En torftig reduktion till enbart grafiska uttryck.
Mycket av modern formgivning, formonani som Erik uttrycker det, är sådan, säger han. Skrikig.
- Röstläget just nu är hårt uppskruvat. Jag vill med min formgivning vrida ner volymen, hela tiden. Jag vill försöka bidra till att känslan vänds inåt, mer än att den ska befinna sig på ytan.
Men hur mycket får det här kosta, hur dyr får en möbel vara? Erik har funderat även på den saken.
- Många av våra möbler anses dyra. Trots att många köper dem och det går bra för oss har jag ändå velat göra något åt prisfrågan. Därför börjar vi nu producera något enklare varianter av en del av våra saker. Vi kallar dem basmöbler. De får ett utförande som inte är lika hantverksmässigt och tidsödande. Då ska vi kunna komma ner i halva priset, utan att för den skulle behöva göra avkall på kvalitén. Två nivåer på samma möbel, beroende på vad man har lust att betala.

Artikel från Forum nr3.97