Enkelhet och andra väsentligheter

Någonstans, jag har för mig att det är i Cecilia Lindqvists bok Tecknens rike, läser jag att man för att till fullo förstå en kines eller en kinesisk familj bör ha kunskaper om hur de kinesiska gårdarna är planerade, byggda som de är i en sluten fyrkant och omgärdade av en hög mur, slät och omålad, med den enda porten välbearbetad, mönster snidade i träet, och innanför en prunkande växtlighet.

Jag tänker ofta på det när jag för första gången träffar en person eller kommer till ett hem, en arbetsplats, en lokal, där jag inte varit förut: vilken omgivning som påverkar en människa till att bli som hon är, hur miljön sätter spår i de människor som vistas där. Eller: Varför man väljer en viss möblering, ett visst boende, vad det säger om henne eller honom, en familj.

Jag tänker på det och på Hemingway, hur vissa vill göra gällande att hans prosa ska ha influerats av det område han växte upp i, Oak Park, ett villasamhälle utanför Chicago med två vitt skilda byggnadsstilar, en viktoriansk och en med hus ritade av Frank Lloyd Wright och prärieskolan, en arkitektur med rena, enkla linjer som betonade den nära kontakten mellan byggnad och natur. Hemingway tillbringade mycket tid hos sin farbror George som bodde i en villa i två plan ritad av en av prärieskolans män, samtidigt som Grace, modern som han aldrig försonades med, lät uppföra ett hus som lär ha fått Frank Lloyd Wright att rygga.

Dagligen vistas vi i miljöer vars utformning på ett medvetet eller omedvetet vis talar till oss, gör intryck på oss, och liksom andra konstformer speglar arkitekturen den tid vi lever i och våra värderingar. Ändå diskuterar vi sällan hur vi påverkas av inredning, möblering, hur vi uppfattar ett rum.

Som detta: Vad innebär det att en undersökning visar att det svenskar helst vill ha i sina hem är avlutade möbler, sist på önske-listan står nutida formgivning. Hur ska vi tolka det, när samma personer förmodligen inte kan tänka sig att bära fjolårets mode?

Varför blir jag stressad, rastlös, upphör att aktivt delta i samtal, i en miljö som är plottrig, beströdd med prylar, men lugn i ett rum med bara en stol och ett bord, medan någon annan skulle kalla det förra för hemtrevligt, det senare för asketism?

Och varför inte: Att sitta i en enkel vitkalkad landsortskyrka eller säg den strama Vor Frue Kirke i Köpenhamn, sitta där på den bak-ersta bänken, ensam, utan ritualerna, och uppleva ett slags andlighet, en stilla andäktighet, trots att man inte är religiös.

II

Detta ska också sägas: Jag och Jonas växte delvis upp tillsammans, på Borgmästargården, ett område som uppfördes just innan miljonprogrammet rullade igång, tre- och åttavåningshus, två sexton-, snarlika gårdar kring ett köpcentrum, HSB och Riksbyggen.

Ungefär som alla andra bostadsområden från den tiden.

Vad minnet säger mig är hur lika lägenheterna var, som fanns det bara ett slags tvåa, ett slags trea osv, oavsett vilket hus man gick in i, och hur lika lägenheterna möblerades. Vardagsrummets sittgrupp placerad på exakt samma vis som hos grannen, mot andra väggen teven och ett vitrinskåp i vars hyllor släkten log i ramar bredvid väldammade porslinsfigurer, reseminnen, ibland väntade ett matsalsmöblemang tålmodigt på fingäster, hallbordet med den utkvitterade telefonen som ett bevis på innehavarens oförvitlighet, sjögrästapeter och rader av krukväxter, ja, ni vet.

Hade man varit hos en kompis, hittade man hos nästa också.

Nej, jag ska inte dra för stora växlar på det, inte psykologisera över sandlådeslott och kalla det för nyckel. Det säger kanske inte så mycket om oss som växte upp där och vad vi gör i dag som det säger något om tiden och folkhemsandan vi kommer från. Generationen före vår som hade uppväxten med krigets nödtorft i bagaget och ville skaffa.

Och det ingav säkert en trygghet att inte stiga ur mängden, att inte utmärka sig, inte alltför mycket, att hålla sig till det normala, det förväntade.

Men det var då, 60-tal, 70-tal, sedan kom 80-talseuforin då allting lättade från marken som på en tavla av Chagall och postmodernismen och annan enfaldig arkitektur blev ett begrepp för teoretikerna, en styggelse för praktikerna, de boende, och när vi landade igen fanns inte den där nervösa kollektivismen kvar, inte så som vi kände den, utan en individualism som egentligen inte är något annat än ett antal mindre grupperingar, nischer som marknadshjärnorna kallar det, med andra samband, länkar, koder, än tidigare, och vad som återstår därutöver är naturligtvis detta ständiga behov av trygghet.

Trygghet i en omvärld där det mesta tycks gå allt fortare, där det talas om nätet som frälsning, postindustrialism, paradigmskifte, och mängden information som flödar över oss, 57 channels and nothing on, allt det vi måste, förväntas ta del av, vem behöver inte trygghet då, någonstans att ta vägen, andas ut?

Få andrum. För hur mycket intryck kan vi ta till oss?

Ge en krita till ett barn och bland det första hon ritar är ett hus. Hemmet hör till det mest grundläggande i de flesta människors vardag. Inte bara som skydd för väder och vind utan också, och kanske framför allt, för avkoppling och rekreation, psykiskt välbefinnande. Hemmet utgör ens centrum, det nav resten av världen kretsar kring.

Hemmet, och därmed dess rum och inredning, som en rening. En plats för själen att andas. Ja, det låter högtravande, men det måste vara så. Efter en stressig dag på jobbet, efter trängseln på stan, är det innanför den egna dörren man kopplar av, hämtar kraft.

Tittar man på de inredningar Jonas har gjort slås man först av sådana uppenbara saker som avsaknaden av lister, karmar, handtag på skåpdörrar. Det är t o m lätt att stirra sig blind på det, för det är så bra gjort. Men det är inte det väsentligaste.

Det verkligt väsentliga är av ett annat slag, det som man egentligen bara lägger märke till när det inte stämmer; rymden, rummens volym och dess inbördes proportioner, ljuset.

Mjölnarsonen Andrea Palladio från Italien är en av världens genom tiderna mest hyllade och studerade arkitekter. 1570 skriver han I Quattro libri dell’Architettura, fyra böcker om arkitektur i en volym. Han var stark motståndare till onödiga dekorationer: "Ehuru alla människor finna behag i omväxling och det som är nytt, bör man icke införa några nyheter i strid mot konstens regler och förnuftets bud."

Förnuftets bud, alltså.

Första gången jag steg in i en lägenhet som Jonas ritat förstod jag att det var just så det skulle vara, det var detta jag längtat efter, en självklar enkelhet där de olika delarna givits den betydelse de bör ha och som nästan omedelbart ingav ett lugn.

En självklar enkelhet som kräver sin arkitekt eftersom rena ytor och ljus, skuggor, så obarmhärtigt avslöjar varje misstag, och som sträcker sig längre än den för tillfället rådande trenden, som följs så flitigt av dem som hellre håller ett finger i luften än på ritbordet.

Inredningarna äger en kraftfullhet som i sin avsaknad av ornament, utsmyckningar, statusdekorationer blir förvånansvärt demokratisk. Men de går också att se som en protest mot skymmande, skrymmande prylar: Vi behöver inget annat än det här för att kunna mötas och tala med varandra.

Nej, de här rummen har inget med asketism att göra, påbjuder inte ett påvert, tillbakadraget eller solitärt leverne. Det är rum som föder tankar, drömmar, kreativitet, att umgås i.

III

Ta t ex en stol som Sputnik.
Finns det något som är så uttjatat som en sittmöbel?
Hur många stolar har vi inte sett? Horder av uppslagsrika formgivare har frikostigt skänkt oss sina bidrag till att omdefiniera vad en stol kan vara, som vore det själva examensarbetet för att få verka inom skrået. Vi har sett varianter där det är tänkt att man ska sjunka ned mellan Musse Pigg-öron, andra som vaggor med knäskydd. Och så sitsar av betong.
Fyra ben, en sits, ett ryggstöd – svårare är det inte. Allt annat klarar vi oss utan. Så varför försöka göra något annat? Vi har redan sett allt förut.
Eller har vi det?

Sputnik är både lätthet och tyngd, och det är inte så motsägelsefullt som det låter. Jag menar en lätthet i formspråket, det avskalade, enkelheten, och en tyngd i hantverket, eller kalla det en gedigenhet.

Både lättheten och tyngden har med proportioner att göra, mått, delarnas inbördes storlek och placering. En exakt vetskap om, känsla för hur en möbel ska fogas samman.

Med enkelhet går det inte att fuska.
Ändå är det ingenting annat än – fyra ben, en sits, en rygg.
Vi har sett det förut. Och ändå inte.
Det är inte att omdefiniera vad en stol är, det är att definiera det.

Borta är allt annat än det nödvändiga, det essentiella. Och där tror jag att jag fick tag på ett par ord som sammanfattar vad det här handlar om, som når hjärtat av Jonas formgivning.

Många har velat kalla det för minimalism, med Mies van der Rohes less is more som devis. Men vem som helst verkar kunna vara minimalist i dag, ordet har sedan länge berövats sin ursprungliga innebörd. Plockar krögaren bort persiljekvisten från tallriken kallas hans kök för minimalistiskt. Författaren som sätter punkt efter varje sats får genast sin hemvist fastslagen.
Ordet används maximalt, i alla sammanhang.

För mig står Jonas formgivning för något annat, more with less.

Går man igenom hans produktion finner man utan ansträngning en linje som konsekvent har följts. Kanske var den inte uttalad då karriärens barnskor trampades ur, men likväl är den högst påtaglig.

Här finns en grundläggande strävan efter vad jag skulle vilja kalla ett lågmält uttryck: Jag skriker inte, så kom närmare och lyssna i stället för jag har något väsentligt att säga.
Essentialism.
Låter det alltför engelskt, prova med väsentlighet. Eller bara enkelhet.
Utgångspunkten blir en helt annan. Inte att reducera för reduktionens skull. Utan att bygga upp från grunden, tillföra endast det som är nödvändigt, som har ett värde. Utan åthävor.

Torbjörn Flygt
Författare

Torbjörn Flygt, författare och kulturskribent.
Återkommande debatör i Kvällsposten.
Utgiven på Nordstedts förlag med böckerna, "Längsta Ögonblicket" 1994 och "Män vid kusten" 1997.

Det går bra att beställa boken:
Vertigo Arkitektur och Design
Västergatan 31, 211 21 Malmö
Tel. 040-30 21 00

ISBN 91-630-7111-8