Peter Davey
Chefredaktör Architectural Review, London

>> Bo01 illustrerade ett tjugo år gammalt svenskt dilemma. Byggindustrin har ettsådant strypgrepp på era arkitekter att endast de allra, allra bästa, som Gert Wingårdh och Ralph Erskine, kan producera verk av internationell klass. Att de lyckas med det under sådana omständigheter tycker jag är häpnadsväckande. En sådan som Wingårdh — jag tror inte världen riktigt förstått hur spännande han är. Han slåss mot hela det här fruktansvärda systemet av storbyråkrati och storfinans och usel utbildning och ändå lyckas han realisera byggnader av sådan klass. Jag har besökt svenska universitet och jag har blivit så besviken — standarden är fruktansvärt låg! Jag har sett folk som går sista året, jag ska inte nämna från vilka skolor, som visar upp arbeten som vi inte skulle acceptera ens i årskurs två i Storbritannien. Om jag jämför Bo01 med H99 tycker jag att H99 var ett förnuftigare tillägg till den befintliga bebyggelsen. Den mässan var grundligare genomtänkt i förhållande till resten av staden. Trots at t alla reklambroschyrer hävdar motsatsen är Västrahamnen för isolerad. Det är tjugo minuters prome-nad från centrum och det är långt med city mått mätt. Ser man till bostäderna visar få av dem upp en stark vision eller vital idé. Jag brukar tycka att detfinns något bra med "vanlighet" men Bo01s problem är att bebyggelsen är överdrivet vanligt. Vad jag verkligen gillade under mitt besök var de Hemliga trädgårdarna. Att få med Adriaan Geuze och Martha Schwartz är en bragd. Och så Kockumskranen förstås. Behåll Kockumskranen! River de den blir jag verkligen ledsen. Jämför den med Santiago Calatravas torn… Det tornet är dumt på alla sätt och vis. Den där vridningen ökar kostnaden något enormt. Om folk vill göra av med pengar ska de spendera dem på Kockumskranen. Vilken kommun som helst i världen kan köpa Calatravas idiotiska hus, men bara Malmö har Kockums. Vill man ha ett landmärke finns det där redan.<<

Peder Alton
Arkitektur- och designansvarig Dagens Nyheter, Stockholm

>>Det som utmärker Bo01 är den högaoch jämna kvalitén på bostadsarkitekturen, det inser jag efter att ha varit i Holland. Det är så lätt att falla för de nederländska bostadsexperimenten, men ur brukarhänseende är svenskt bostadsbyggande bättre. Ännu finns den stora kunskapen kvar från folkhems-tidenoch miljonprogrammet. Det är fina rum, genomtänkta kök, bra mått.Bo01s satsning på markytorna, på landskapet och trädgårdarna — det kan vara ett verkligt genombrott. Det finns en omtolkning av bakgårds-begreppetsom är djävligt intressant. Vi ser oftaträdgården som förlängd skogsmark, som någotnaturligt, men här är allt byggt, en regisserad verklighet.Den finaste bostadsgården är trädgården av Bengt Isling vid radhusettorna av Johan Nyrén.Tillsammans är de en guldklimp. Klas Thams stadsplan präglas av en ovanlig, omän lite kokett, medeltida hållning. Längre än så kanman inte komma från förortens gigantiska stadspla-nesvep.Därmed inte sagt att all vidare utbyggnadmåste ha innerstaden som förebild. Man måste utgåfrån platsens förutsättningar.Malmös vidare utbyggnad ska bli intressant attfölja. Jag tror Bo01 kommer att förskjuta intressetner mot Västra hamnen och bort från Öresundsbron.Det finns en så stor expansionsmöjlighetmellan mässområdet och innerstan att jag har svårtatt se hur Malmö skulle kunna växa intensivt nermot brofästet.Villkoret för en vidare utbyggnad är förstås attstaden kan dra till sig nytt folk. Att locka höginkomsttagarna,det var ju ett huvudsyfte med Bo01.Om jag förstått det rätt har de förmögna bosatt sigutanför kommunen och det är naturligtvis ett pro-blem,att skatteintäkterna hamnar i andra kommu-ner. En stad måste tänka med helheten som måloch få in ett så starkt skattebelopp som möjligt.Och om detta är ett sätt att ro upp Malmös ekonomi är det ett tillåtet medel, tycker jag. Jag är inte så upprörd över att lägenheterna är så dyra.<<

Henrik Sten Møller
Arkitekturkritiker Politiken, Köpenhamn

>>Bebyggelsen i Västra hamnen ser ut som i vilken svensk landsortshåla som helst. Det finns bara ett hus som hävdar sig och det är Wingårdhs, men det är å andra sidan fantastiskt! När man ser det får man uppfattningen att svenskar är intresserade av estetik, att ni har bokultur, en känsla för material, en särskild nätthet. Synd då att resten av husen ser utsom hus gör mest där ute i Polkagrisland. Som Erskines! Har man följt honom genom ett helt liv som jag har, då har man förstås enorma förväntningar, men på mig verkar det märkligt hemslöjds-aktigt med de där färgerna han satt på fasaden. Det är ännu ett sådant där försök, utan format, utanslagkraft, som Västra hamnen har så många av. Jag saknar helhetsgreppen. Vidare tycker jag att hustyperna är idiotiska. De där små, "halva" rummen… Det man vill ha är ju rejäla rum! Som det uppe i Wartiainens & Reppensgårdshus, i lådan på det gräsbevuxna taket. Det är ett roligt hus. Där kan man sitta och titta på flickornas bröst och snygga killar tills folk blir sura på en. Något som kommer att upphjälpa mitt helhetsintryckär Santiago Calatravas Turning Torso. Det blir ett bra inslag. Man tänker "Ah, storstad!" Äntligen något som inte känns småpark och ankmat. Att bygga bostäder vid vattnet är det enda rätta. Jag hade önskat att Köpenhamn gjort detsamma. Det som görs här, det är inget mindre än en katastrof. Här låter man företag och kontor bebygga hamnfronten, man anlägger en mur mellan staden och havet. Ur det perspektivet har vi danskar skäl att vara enormt avundsjuka på Malmö. Att lilla Malmö lyckats realisera en satsning av den här storleken, det är förstås en enastående insats. Att lyckas övertyga lokalpolitikerna om att det faktiskt går att bygga en ny stadsdel om man försöker, det kan få djärvare efterföljare nu när man fått lite självförtroende. För inspiration borde man se till Ribershus [modernistiskt bostadsområde från 1930 och 40-talen]. Med de husen kom en ny och modernare tid. Och det är just det Västra hamnen saknar; det är alltför puttenuttigt och provinsiellt.<<