En liten bit av Sverige svalkar de Sydafrikanska bergen. Forum har besökt det nya ambassadörsresidenset i Pretoria
Arkitekter: Anders Landström och Jonas Bohlin.
Text: Tomas Lauri. Bild: åke E:son Lindman.



Det första som slår en i Pretoria är de rigorösa säkerhetskraven. Det gäller att stänga ute våldet. Det nya svenska residenset är likt de flesta av stadens offentliga byggnader, stora hotell och affärer omgärdat av murar och stängsel och skyddat av vakter. Nattetid är det farligt att röra sig i dess trädgård. Ambassadören är på sätt och vis satt i husarrest.
Det nybyggda residensets motto, »fri«, framstår därför som en paradox. Men nuvarande ambassadören, centerpartisten Helena Nilsson, tycker att det är passande, och inte bara som en referens till ett fallet apartheidsystem. »Något vi ville undvika var skapandet av en fästning. Det var viktigt att residenset blev en öppen mötesplats, så att demokratin kan konsolideras. Jag tycker att han har lyckats väldigt väl,« säger hon.
Den »han« Nilsson syftar på är arkitekten Anders Landström. Landström själv liknar huset vid hud – tunn och smidig – i motsats till tjocka murar. »Vi ville så långt som möjligt ge byggnaden egenskaper som associerar till ord som enkel, trygg och fri,« säger han.

»När jag började var fem i staben med barn. ‘Vad är det här?’ tänkte jag. Sedan förstod jag; att vara ute är svårt av säkerhetsskäl, det finns inget att se på teve... Vad annat ska man göra?«
Helena Nilsson skrattar. Den privata våning hon har flyttat in i ligger högst upp i residenset. Den är inte luxuös utan påminner mest om en
fin våning i Hammarby sjöstad med två härliga terrassliknande balkonger. På kvällarna går det att njuta svalkan, ljuden och de tusentals lamporna som på kvällen kantar utsikten ner mot Pretorias centrum. Man kan känna sig om inte fri så åtminstone friare än i många andra residens.
Bortsett från tjänstefolkens inkvartering är residenset uppdelat i två: dels de officiella utrymmena med stor sal, bibliotek och matsal, dels ambassadörens privata bostad på fem rum och kök. Separata ingångar och kök hindrar det privata och det officiella från att kollidera. Poolen är inte heller placerad där den brukar, som ett blickfång i trädgården, utan avsides; ambassadörsparets sjuåriga dotter kan bada fritt utan att störa en buffé i trädgårdens andra del.
Kritiska röster har menat att Anders Landströms vita residens talar om ett Sverige som inte längre finns. Det modernistiska. Att villan är som en funktionalistisk dröm – en anakronism. Landström sticker heller inte under stol med att Stockholms-utställningen har varit en av hans referenser.
»Men,« klargör han, »bara som en känsla, en atmosfär av lättsamhet. När jag skissade på förslaget tänkte jag mest på platsens förutsättningar, dess topografi och klimat etcetera.«
Någon särskild likhet med funktionalismen finns heller inte. Intrycket på plats är snarare nymodernistiskt. Precis som i Rafael Moneos arkitekturmuseum är modernismen det språk som används, men annorlunda än för 75 år sedan. Sadeltaket gör residenset till ett arke-
typiskt hus, med nock och fyra väggar. Sättet att tackla storleken är en annan viktig aspekt. Det går att läsa residenset utifrån som ett litet enkelt hus som bara har förstorats upp.

Skalförskjutningen gör huset dramatiskt. Den rymliga salongen är som ett vardagsrum där allt är ett nummer större. Fönstrena, som inte alls dominerar huskroppen utifrån, känns på insidan väldiga. Den väl tilltagna öppna spisen som reser sig i hela den dubbla takhöjden är tillräckligt enkel för att förminskad kunna passa i en stuga, men samtidigt så proportionerligt subtil att den dominerar den stora samlingssalen där ibland över tvåhundra gäster kan komma att befinna sig.



Jonas Bohlins inredning hjälper till att stärka effekten av det lilla i det stora, av två skalor samtidigt. Placeringen av en soffgrupp i mitten för tankarna till ett mysigt vardagsrum, medan det fria utrymmet runtom liksom sittgrupperna längsmed långväggarna försäkrar att rummet lämpar sig för en stor skara.
»Ambitionen har varit att blanda det privata och offentliga,« säger Bohlin. »Man ska både känna sig trygg och vanlig och samtidigt som en representant i ett större sammanhang.«
Det är ingen av Bohlins djärvaste inredningar, inte som Rolfs kök eller den av Forum gulddiplomerade VIP-loungen på Arlanda. Den är återhållsam. Den innehåller andra möbler än Bohlins egna. Att det sker en slags korsbefruktning är matsalen ett tydligt exempel på. Stolarna av Josef Frank har Bohlin tillfört skinnsitsar. Men korsbefruktningen sträcker sig längre än så. Stolarnas ryggar av bambustavar talar om ett möte med Afrika. Även rummets färger bär drag av kontinenten. Väggarnas träpanel är en del allmoge, en del kåkstad med sin bjärta gröna nyans. Detsamma kan sägas om den vackra väggutsmyckningen av den svenska konstnären Irene Agbaje. Vävd av målad kopparplåt balanserar den mellan dagens sydafrikanska puls och ett svalt svenskt femtiotal.

»Jag har sett matsalen som ett handslag mellan dem och oss och försökt att hitta färger och former som är gemensamma,« säger Bohlin.
Att det Sverige som förmedlas sticker ut i ett brokigt Sydafrika är påtagligt. Bohlins takkronor av kopparrör som påminner om avbarrade granar har förbryllat många besökare. Bara under mitt besök ser jag flera bilar sakta in och förare som stirrar på residenset; det spränger normen i kvarter belamrade med femtio år gamla vräkiga boervillor. Många har liknat residenset vid en inbjudande restaurang, berättar ambassadpersonal.
Alla dessa reaktioner är ett kvitto på att allt är som det ska, att den satsning som görs på svenska beskickningar fungerar. Uppmuntrad av framgången med Berlinambassaden har Statens fastighetsverk beslutat sälja sina gamla byggnader och rita nytt och svenskt för vinsten. Efter Pretoria väntar Santiago de Chile, Washington och förhoppningsvis Nairobi. Flera beskickningars inredningar uppdateras också. Nu senast Bogotás. Det är en ambitiös och beundransvärd satsning på svensk design och arkitektur som saknar motstycke här hemma.
Men vad är det för Sverige som lanseras? Det är svårt att blunda för att en smal Sverigebild dominerar, och det trots att uppdragen till de nya residensen avgörs genom tävlingar som i vissa fall bara riktar sig till unga arkitekter. Denna svenskhet tycks sanktionerad av såväl arkitekt- och designbranschen som av beslutsfattare upp till högsta nivå. Ett Sverige rotat i nordisk modernism. Ett lokalt, pittoreskt, men inte alltid aktuellt Sverige. Det känns som ett nålsöga. Varför inte gå i bräschen för ett mångkulturellt och spretigt Sverige? En Sverigebild som vilar, som det mesta i samtiden, mellan kulturer?
Pretoriaresidenset med sin matsal pekar dock i rätt riktning. Och ambassaden i Nairobi, där inhemska byggmaterial och tekniker ska korsas med svensk design, kan bli det projekt där en förändrad Sverigebild etableras. Än så länge går det dock att läsa in en distans till de länder som ambassaderna byggs eller ska byggas i. Sverige framstår mest som en imponerande exotisk fond till diplomatiskt finsnickeri.
I ett våldsdrabbat Sydafrika liknar det svenska residensets motto »fri« en randanmärkning.

Tomas Lauri
är frilansande journalist och arkitekt baserad i Stockholm. Han medverkar regelbundet i Forum och Dagens Nyheter. Han var en av jurymedlemmarna i Forums årliga inredningstävling.
tomas.lauri@telia.com

Beställaren

Beslutet att bygga nytt i Sydafrika var resultatet av att det befintliga residenset kändes för litet i relation till det »nya« Sydafrika, ett land som Sverige har mycket goda relationer till alltsedan kampen mot apartheid. Pengar frigjordes genom försäljningen av en tidigare bostad i Kapstaden, en överdimensionerad villa med ett uttryck som rimmade illa med Sveriges identitet. Just målsättningen att stärka Sveriges profil internationellt, i enlighet med statens handlingsprogram för arkitektur, formgivning och design, blev styrande för arbetet med den nya ambassadörsbostaden.
Den av Statens fastighetsverk arrangerade arkitekttävlingen var unik. Vanligtvis brukar SFV ta fram huset och Utrikesdepartementet inredningen, men för första gången fick byggarkitekten själv välja vilken inredningsarkitekt han ville arbeta med. Utifrån de 18 inkomna intresse-
anmälningarna valdes fem team: Landström Arkitekter genom Anders Landström och Jonas Bohlin; Erik Andersson Arkitektbyrå genom Erik Andersson och Magnus Ståhl; Tengbom Arkitekter genom Åke Bejne och Solweig Sörman; A1 Arkitekter genom Anna-Karin Edblom och Box Design; samt Mattsson & Wik Arkitektkontor genom Gunnar Mattsson och Åke Axelsson.
Ingen av de tävlande klarade tävlingsprogrammets ytkrav. Även Landström/Bohlin ombads krympa sitt hus, men den eniga juryn hade inga svårigheter att utse dem till vinnare. Deras bidrag imponerade genom sin öppenhet, sin lyckade entré till såväl huset som trädgården samt dess fina rumsliga samband. Jonas Bohlins naivistiska idéskisser var man något frågande inför till en början, de visade en för tidsandan alltför brokig färgsättning. Vi uttryckte våra åsikter och Jonas visade stor lyhördhet.
Den nära kopplingen mellan arkitekterna hade som mål att skapa största möjliga koordinering i projekterings- och byggprocessen – detaljkravet när man bygger och inreder »på distans« är extra stort. Trots detta uppstod vissa missar i bygget – arbetsformen rådde inte bot på ett känt problem. De där missarna framstår dock som obetydliga nu när slutresultatet finns att beskåda. Det är ett fantastiskt fint hus, svalt och modernt till det yttre och varmt och välkomnande till det inre.
Karin Johannesson-Forsblad, kansliråd, inredningsarkitekt och medlem av tävlingsjuryn

Personalen

Jag flyttade in i torsdags, den 27 mars, så jag har inte fungerat i miljön så länge. Men min första reaktion är positiv, det är en inredning med ett tydligt uttryck och en stark helhet. Den uppfyller det önskemål som jag tidigt uttryckte för arkitekterna, att miljön måste vara flexibel, annars klarar man inte att ta emot sällskap på allt från fyra till tvåhundra personer. Byggnaden i sig tycker jag ser välkomnande ut trots att det är omringat av höga staket. Just säkerheten fungerar mycket bra, jag känner mig trygg. Ett minus är uteplatsen. Vi hade presskonferens igår och folk svettades ihjäl. Det måste arkitekterna göra något åt.
Helena Nilsson, svensk ambassadör Sydafrika

Arkitekten

Sveriges ambassadresidens i Pretoria ligger på en av Pretorias gröna kullar med utsikt över stadens centrala delar. Här på den sydafrikanska högplatån, 1500 meter över havet, liknar klimatet svensk sommar under större delen av året. Det blir inte alltför varmt och sällan minusgrader, därför är behovet av såväl värmetillförsel som rumskylning liten.
En långsträckt byggnad placerad längs gatan ger en skyddad trädgård. Täta gavlar gör att den lågt stående morgon- och kvällssolen bemästras. Mitt på dagen tar långsidornas överhängande tak hand om den högt stående solen och avskärmar de rikt glasade rummen. Vi har eftersträvat att lösa upp gränsen mellan ute och inne. Gäster kan ledigt röra sig mellan salong/matsal och de möblerade trädgårdsrummen.
Huset fungerar så, att en av Utrikesdepartementet möblerad representationsdel med svensk inredning och formgivning är det primära. Till det finns service- och personalutrymmen för lokalt anställd personal kopplat. Ambassadörens egen privatbostad högst upp i huset har fri utsikt över såväl staden som trädgården. Läget ger trygghet men också öppenhet. Representationsdelens interiör ska ge en förnimmelse av enkelhet. På golvet ligger ektiljor medan trappor och andra detaljer består av flammad granit. Innertaken är i vitmålad träpanel. Framför de generösa glasytorna finns linnegardiner med broderade svenska landskapsblommor. Möblerna är svensktillverkade i äkta material och med synliga tecken på hantverk.
Hall och salong är neutralt vita och ljusgrå med en skir rumskaraktär. Belysning i de höga rummen kommer från ljuskronor av kopparrör. Matsalen har en grönmålad träpanel då rummet speglar trädgården. Biblioteket är kulörsatt i rött med tillhörande loggia där man kan sitta och invänta den nedgående solen.
Vi har efterstävat att förmedla ett intressant möte mellan våra olika kulturer, former och material. Anders Landström (husarkitekt) och Jonas Bohlin (inredningsarkitekt)

TEAM LANDSTRÖM OCH BOHLIN
På bilden ovan står från vänster: Jonas Bohlin, Karin Löfgren, Anders Landström och Jesper Gedda. Tillsammans utgör de teamet bakom det nya ambassadörsresidenset i Sydafrika; Bohlin i egenskap av inredningsarkitekt, Landström som husarkitekt och totalansvarig, Löfgren och Gedda som »högra händer«, både under ritandet och på plats i Pretoria under husets uppförande. Norrlänningen Landström och stockholmaren Bohlin – som i februari i år tilldelades Forums gulddiplom för bästa inredning 2002 för Arlanda VIP-lounge – har samarbetat tidigare. Det finns tydliga likheter mellan deras ambassadörsresidens och det förslag till svensk utställningspaviljong som duon lade fram inför världsutställningen Expo 2000 i Hannover. Då som nu refererade de kärleksfullt till Stockholmsutställningen 1930 och dess Swedish Grace.

Svenska residenset i Pretoria
Adress: 297 Canopus Street, Waterkloof Ridge, Pretoria
Arkitekt: Landström Arkitekter genom Anders Landström (ansvarig),
Jesper Gedda och Karin Löfgren
Inredningsarkitekt: Jonas Bohlin Arkitektkontor genom Jonas Bohlin
(ansvarig) och Jacob Hertzell,
samordning av Anders Landström
Landskap: Bengt Isling,
Nyréns Arkitektkontor
Arkitekt Sydafrika: Boogertman Krige Architects genom Ernes Wilken (ansvarig)
och Marlise Teunissen
Beställare inredning: Utrikesdepartementet genom Rolf Lagell och Karin Johannesson-Forsblad
Beställare hus: Statens fastighetsverk/
Utrikes fastighetsdistrikt genom Jan Thews
Projektledning: Statens fastighetsverk genom Jan Gyllbäck och Gunilla Persson
Byggledning Sydafrika: Kerr Developments genom Len Sloan
Generalentreprenör: van der Linde & Venter Construction genom Gerhard van der Linde, Johan Venter och Arthur Milbrandt
Yta: 875 kvm
Färdigt: april 2003

 

  FORUM

Artikel från Designmagasinet FORUM

FORUM

forum@provisa.se
tel: +46 (0)8 555 400 65,
fax: +46 (0)8 555 400 75

Address: Forum, Provisa Information AB,
Styrmansgatan 1, Box 5019, 102 41 Stockholm