sven lundhs öga av jan åman

5.
Och det var så det inte längre gick till. Det Sven Lundh ville att vi skulle göra var inget mindre än att ge oss i kast med minnet av en utopi, en utopi som levde och frodades för inte så länge sedan, som vi själva var uppvuxna i, men som på en försvinnande kort tid hamnat i skamvrån. Ja, kanske ville Sven till och med att vi skulle skapa en ny av resterna av den gamla. han var inte ute efter nostalgi: han ville påverka, gå framåt, föra in det mest "samtida" konstnärliga diskussionen i en övergiven folkpark. Och han trodde nog verkligen att det skulle kunna fungera. Jag vet inte riktigt, vi hann inte prata om det eftersom det hela rann ut i sanden innan det ens hunnit komma igång. Men jag minns att vi själva stod ganska stumma inför uppgiften. Parken var vacker i sin ödslighet. Den påminde mig om ett verk av den ryske konstnären Ilja Kabakov, fast på svenska, inte som minne över sovjetmänniskan utan folkhemssvensken.

6.