Ja, det är klart att det gör. Hela företeelsen Scandinavian Design i all sin elliptiska 50-talsglans var väl egentligen en dansksvensk affär. (Detta kanske gör någon finländare ledsen, men ska man vara riktigt petig så ligger faktiskt inte Finland på den skandinaviska halvön, däremot förstås i Norden). Utan tvekan har de två länderna på varsin sida om Öresund - det vill säga i dagens läge på varsin sida om Bron - bägge dragit många strån till stacken för att mynta den världskända formetiketten.

För att en sån gemensam framgång ska vara möjlig krävs förstås att man står varann rätt nära. Och det gör danska och svenska designers. De största likheterna ligger i den till stora delar gemensamma material- och hantverkstraditionen, liksom i den sociala roll som form och design fått spela i de två länderna. Vi har haft materialen - trä, sten, lera, metaller, läder, ull och lin - inpå knuten och under seklernas gång lärt oss handskas med dem. Det som utvecklats har varit en folkets, inte herrarnas, formkultur. Den demokratiska ådran har varit stark i både dansk och svensk design.

Men där finns också stora olikheter.

Danskarna är ett handelsfolk och har med förödande skicklighet marknadsfört sin design. Nogsamt spritt varenda väl formgiven produkt – från Myranstolar och PH-lampor till Steltontermosar och skivspelare från B&O – över världen. Denna minutiösa satsning på allt det som redan finns har också lett till viss konservatism i synen på form. Vilket inte minst yngre danska designers haft synpunkter på.

Svenskarna däremot är industrialister. Den internationella driven har definitivt funnits där. Men den har gällt malm, skog och teknik snarare än tyger, möbler och porslin. Svenska designklassiker har inte lyckats överleva på samma sätt som i Danmark. Men tomrummet som uppstod nån gång vid 80-talets början har också gjort det lättare för nya generationer formgivare med nya ideer att storma in och ta över utvecklingen.

Ungefär där står vi idag. Med väl inarbetade danska ikoner (som Jacobsen, PH och Wegner) och kadrer av betydligt yngre svenskar (som Sandell, Dahlström och Claesson-Koivisto-Rune) på väg att bli stora, de också. Det är inte svårt att förstå vilken nytta dessa formkrafter – de gamla och de nya – kan ha av varann. Och redan har, om man skrapar lite på ytan. Många yngre danska och svenska designers jobbar redan ihop i diverse grupper och projekt, både kommersiella och ideella. Och danska designers anlitas flitigt av svenska formföretag. En utveckling som knappast kommer att avta när de två länderna nu plötsligt är ihopknutna med åtta kilometer (danskdesignad) Bro.

INGRID SOMMAR
sommar@nybrogatan.com