R Å M A N
27 april – 31 augusti 2003 på Millesgården, Stockholm


Keramikern och glasformgivaren Ingegerd Råman ställer ut glas och keramik på Millesgården. I en retrospektiv utställning visar Ingegerd Råman arbeten från 35 års produktion.

Ingegerd Råman är krukmakare med utbildning från Konstfack. Hon har också studerat på bl a Instituto Statale d´Arte per la Ceramica i Faenza i Italien. Ingegerd Råman har arbetat som glasformgivare på först Johansfors och sedan Skrufs glasbruk. I dag är hon anknuten till Orrefors Kosta Boda AB. Tidvis arbetar hon också i sin egen ateljé på Djurgården i Stockholm.

Råman är en av de högst ansedda glasformgivarna i Sverige i dag. Hon har fått utmärkelsen ”Utmärkt Svensk Form” otaliga gånger. Ingegerd Råman är internationellt erkänt och respekterad. Hennes alster tar en självklar plats när svensk design presenteras utomlands. Bl a är hon den enda svenska formgivaren som har blivit bjuden att ställa ut i den världsledande och tongivande designbutiken Colette i Paris. (Hösten 2002)
Tre ord som bäst beskriver Ingegerd Råmans formgivning är enkelhet, funktionalitet och estetik. Hon kallas för ”det klara glasets företrädare”. Tidlöshet och renhet i det klara glaset är egenskaper som tilltalar henne. ”Mina former är alltid enkla. Jag utgår från konen, klotet och de vanliga byggklossarna. Jag gör alltid bruksting. Jag vill att de ska se ut som om de alltid har funnits.”

Ingegerd Råman är utnämnd till professor av regeringen. Hon är representerad bl a i Nationalmuseum, Stockholm, Röhsska museet i Göteborg, Victoria & Albert Museum i London, The Corning Museum of Glass i USA och Riihimäki Glasmuseum i Finland.
Professor Tom Hedqvist, rektor för Beckmans School of Design,
har formgivit utställningskatalogen och - affischen samt vernissagekortet. Ingegerd Råman har samarbetat med Tom Hedqvist i planering och hängning av utställningen.

HEDVIG HEDQVIST OM INGEGERD RÅMAN:
Hon hugger i glaset – slipar eller sandpapprar med en envishet som ger hennes klassiskt strama former helt nya uttryck.
Vart Ingegerd Råman är på väg blir allt mer oförutsägbart.
Efter att ha ägnat sig dryga trettio år åt att både förnya och finslipa den glasklara enkelheten gör hon nu det ena lappkastet efter det andra…Med bubblor och färg, skär och virvlande rörelser skapar hon sin egen förnyelse.
Expanderar genom att tänja sina cirklar, vända och vrida på former.
Det är tre år sedan Ingegerd Råman började en helt ny glaskarriär på Orrefors. Den inledde hon med att i brukets stora utställningshall presentera sig för publiken med en retrospektiv mönstring av sin tidigare verksamhet delvis okänd i det småländska landskapet. Där hon hittills framgångsrikt verkat på Skruf i skuggan av det stora bruket men med internationellt ryckte. Parallellt har hon arbetat med lera i den egna keramikverkstaden på Djurgården i Stockholm.
Hennes raka och suveränt enkla vattenkaraffer, dricksglas och ljusstakar upptäcktes på 1990-talet av profilerade designbutiker i Paris, London, New York och Tokyo..
Debuten i Orrefors var en formmoralists personliga berättelse om tålmodig utveckling av bruksföremålen i både keramik och glas. Urskålar i olika format, kannan, muggen och till detta som grädde på moset stora generösa uppläggningsfat samt glasserviser behandlade med samma strama filosofi. Två material som med sina kontraster solitt kraftfullt i svart, vitt eller terracotta och transparent skört i glasklart eller frostat skapar gemensam harmoni.
För publiken dukades en uppskattad lektion i hur man med glas och keramik skapar sensuell vardagsglädje.
För många är det råmanska raka tilltalet balsam i en värld präglad av tusentals gester med skruvade former och dekorerad ytlighet. Hennes enkelhet fyller en funktion både för henne och andra, eftersom den ger utrymme för så många variationer. Själv attraheras hon såväl av naturens som andras artisteri.
Ingegerd skapar former som blir verktyg. Professionellt genomtänkta. För henne är varenda led i arbetsprocessen viktig, vare sig det gäller att forma kärlet, placera blommor i en vas eller att göra uppläggningen på fatet till ett konstverk. När hon strör en näve grovt salt på det minsta ovala Pondfatet är det ingen tillfällighet. Kombinationen salt och glas har noga avvägts av en van hand.
Nu vidgar hon redogörelsen, ger oss fortsättningen på historien som i hög grad utmanas av de möjligheter till experiment som Orrefors erbjuder. Och specialbeställningarna från uppdragsgivare som inbjuder henne till en mer personlig dialog om funktion och skönhet. Bland annat den nya, både generösa och lätt spartanska, vita servisen till matsalarna i Telenors nya huvudkontor i Oslo, tillverkad av norska Figgjo.
Vi som tillhör den stora anonyma kundkretsen behöver dock inte oroa oss. Vi kan lita på att Ingegerd alltid har sitt habegär i fokus. Hon styrs av sina egna kvalitetsbehov som med åren har blivit allt mer selektivta. De fyra ovala faten av centrifugerat glas som travade på varandra formar en skulptual enhet var något hon saknade. En enkel basform i olika storlekar som har egen utstrålning och samtidigt ytsnålt förvarade får ett mervärde.
När resultatet överträffar hennes egna förväntningar blir hon själv barnsligt lycklig - euforisk. Pondfaten är en utveckling av en teknik som har sina rötter i Sven Palmqvists klassiska Fuga-skålar.
– Ihopsamlandet av tre decenniers verksamhet är som att göra en resa tillbaka i tiden. Till sin förvåning ser man gamla erfarenheter med nya ögon. Varje gång jag har ändrat riktning har jag tagit ett steg närmare mig själv, summerar Ingegerd sitt eget facit.
Det är en insikt som nu får henne att fortsätta töja gränser och redovisa sin egen kreativitet ur nya infallsvinklar. Den arkitektoniska utformningen av rummet och arkitekturens samverkan med tingen har alltid engagerat henne. Hennes egen närmiljö är avskalad - rensad på allt störande. Det låter kanske krävande men är uttryck för att individer och natur är det väsentliga. I Skåne finns hennes och maken Claes Söderquists hem, en f d skola byggd på 1920-talet och transformerad till en bostad med vita rum, rena linjer och generös rymd av den unga arkitekttrion Claesson Koivisto Rune. En fristående nybyggd vinge är ateljé och verkstad. För att skapa ett gårdsrum har den fått en vinkelställd pendang i den skyddande specialbyggda väggen för ved. Arkitekternas och beställarnas visioner sammanföll inte alltid, vilket tvingade båda parter till förtydligande. För Ingegerd blev det ett stimulerande pingpongspel där alla vann genom att lyssna på varandra för att kunna gå vidare och utveckla en hållbar kvalitet. Umgänget med en kreativ yngre generation blev hennes bonus. Till presentationen av den första kollektionen för Orrefors gjorde Claesson, Koivisto Rune utställningsarrangemanget, överraskade hennes vita och svarta konstnärssjäl med att placera Slowfoxglaset på intensivt lysande gula podier.

Millesgårdens konsthall inbjuder till att höja ribban, liksom samarbetet med utställningsarkitekten och formgivaren Tom Hedqvist. Han gjorde den första retrospektiva presentationen i Orrefors. Nu har de utvecklat dialogen, fördjupat pedagogiken, gått vidare och balanserat den estetiska skärpan - skapat utrymmen för humor och tankar.

På utställning finns både egna skisser och den konst som Ingegerd vet att hon inte vill undvara, den som hon känner en särskild samhörighet med i Moderna museets samlingar.
Valet av konstverk beskriver mer preferenser än referenser.
Listan på Råmanfavoriter som varit följeslagare genom åren är lika koncis som hennes formspråk: Mondrian, Barnett Newman, Gerhard Richter, Torsten Andersson, Dick Bengtsson, Håkan Rehnberg och On Kawara ingår i klubben. De tre förstnämnda är absent i rummet.
– Jag blir ofta inspirerad av konst, litteratur och bilder i böcker. Det är mitt eget ansvar att utbilda mig – växa för att kunna gå vidare i det konstnärliga arbetet. Konst är komplicerat även om det ibland verkar så enkelt. Jag tror att kontakten med konst och konstnärer har givit mig min egen trygghet att behärska hantverket.
Genom åren har hon betonat vikten av hantverket – aldrig kallat sig konsthantverkare utan vidhållit att hon är krukmakare och glasformgivare.
Förslaget att också redovisa egna skisser var inte hennes eget.. Först var hennes reaktion milt sagt motsträvig - skisserna höll inte måttet. De skulle dessutom avslöja att hon aldrig varit någon riktig vän med pennor och papper.
Upptäckten av pärmen med Vicke Lindstrands skisser i Orrefors arkiv blev en intressant vändpunkt.
– En samling sparade hugskott. Jag upplevde dem som magiska. Han arbetade med schatteringar, blästrat och målat, anvisningarna var summariska men de inspirerade mig att gå vidare. Till den karaktäristiska Minguskannan från 30-talet gjorde han bara en frimärksstor skiss. Den gav mig mycket mer än en tillrättalagd arbetsritning, sammanfattar hon beslutet att visa egna skisser. Innan de försvinner.
Alla arbetsritningar har gjorts på smörpapper som har den enligt formgivaren lyckliga egenskapen att det är förgängligt.
– Poängen med smörpapper är att det är lätt att lägga ett nytt papper över skissen och testa andra linjer. Parallellt med skissandet skapar jag alltid tredimensionell form i huvudet. På pappret ser jag genast om det blir fel. Men det är inte alltid så enkelt att gå vidare, få den att motsvara det krav på perfektion som är målet.
Enkelhetens triumf hette en bejublad silverutställning på Nationalmuseum. För Ingegerd är enkelhetens triumf den utmaning som får henne att vässa formerna.
Samtidigt begär hon av publiken att den ska smälta en kvalitet som är avskalad på insmickrande drag och känna glädjen att göra sina egna tillägg.
Tiden påverkar oss alla, för Ingegerd har det varit viktig att vända sig om vart femte år och se hur tillväxten fortskridit.
Utställningen är en resumé av en pågående utveckling i glas, keramik och metall.