STUREHOF (1994­).
Arkitekt: Jonas Bohlin

Det var i oktober 1994. Per-Erik Nilsson - eller PG som alla kallar honom - fick ett samtal från Östgöta Enskilda Bank. Sturehof var till salu, meddelades det, och om Herr Nilsson ville var han välkommen att lägga ett bud.


Beslutet var knappast lätt. Sedan 1983 drev 35-åringen ölkaféet Tranan på Odenplan i Stockholm. Han var delägare i rockklubben Gino på Birger Jarlsgatan. Och 1988 hade han öppnat Rolfs kök tillsammans med sin bror - ännu en formidabel succé. Sturehof däremot var en restaurang på dekis. Sedan krogprofilen Harald Schmidt sagts upp i samband med Sturegallerians ombyggnad 1987 hade den välrenommerade fiskrestaurangen fullkomligt tappat stilen.
"Man kan gråta floder när man tänker på gamla Sturehof," skrev Christer Falk i Östermalmsnytt. "Allt från mat till service är töntigt, valhänt och amatörmässigt."

Kanske var det Jonas Bohlin som övertygade Nilsson. De två hade samarbetat med Rolfs kök och, som Bohlin uttrycker det, "Vi satte oss ner och snackade och det blev som gnistor runt ett batteri". Snabbt skrev Bohlin ner sina visioner om en matsal i svensk-fransk brasserietradition och Nilsson lämnade upp förslaget till banken.
Där det sorterades in i en hög av trettio andra seriösa ansökningar.
"Ändå var det vi som passerade nålsögat," skriver Nilsson i den omfattande kokbok som publicerades 1997 i samband med restaurangens 100-årsjubileum. "Inte för att vi lade det högsta budet, utan mer för att fastighetsägarna en gång för alla ville ha krögare som såg till att Sturehof åter blev en seriös och respekterad restaurang."
Jonas Bohlins visioner gav inte banken mycket val, får man anta. Läser man hans presentation idag slås man av hur lite det är som omformulerats under den hittills sex år långa tillkomsttiden. Det mesta har blivit som han föreställde sig. Som om han bara gått och väntat på att få lägga vantarna på restaurang Sturehof.
- Det är konstigt, jag visste med en gång vad jag ville göra här, förklarar han. Jag ville ha vitt i baren närmast Stureplan, blått i matsalen, rött i mellanbaren och svart längst in. Jag såg restaurangen som en organism. Det vita var tänderna och ljuset; det blå var lungorna och luften; rött - det var hjärtat, blodet och synden; och det svarta var magen.

Sturehof har fyra barer: Stureplansbaren, Mellanbaren, O-baren en trappa upp, och den lilla kafébaren mot Sturegallerians vimmel. Här finns också ett litet chambre separée. Och en passage kallad Galleriet. Alla sex ligger i direkt anslutning till den avlånga matsalen, som i sin tur har olika karaktärer beroende på hur långt in i lokalen du sitter.
Det kan låta som en schizofren blandning, men i Jonas Bohlins händer har den blivit en självklar helhet. Rummen har olika atmosfär, men aldrig vitt skilda uttryck. De är som olika sidor av en och samma person. Förmodligen för att formspråket så starkt bottnar i Bohlin själv. Här talar han ur hjärtat. Vissa älskar det, andra hatar det. Och det kan ju vara rätt bra på en restaurang som Sturehof. Lokalerna är på så vis självsorterande.
Sedan Team PG Nilsson slog upp den glasade lilla dörren den 2 april 1995 har restaurangens årsomsättning ökat fyra gånger. På torsdag-, fredag- och lördagkvällar räknar man med att omkring 1.500 högljudda gäster hänger i barerna. Och samtidigt som det uppe i O-baren spelas musik på högsta volym, antingen av en DJ eller ett rockband, lyckas man servera 1.000 portioner i den mycket korrekta matsalen.
Naturligtvis är framgången mycket tack vare att servicen är den den är på Sturehof - professionell och vänlig och osvenskt underdånig. Men att man som enda restaurang i Stockholm - eller kanske i hela Sverige? - lyckas locka både unga och gamla 364 dagar om året - det har man inredningen att tacka för. Något mer tidlöst grepp än det Jonas Bohlin har tagit här, hittar du ingenstans, oavsett hur mycket barhoppande du ägnar dig åt.

Denna förmåga att skapa bortom trenderna kommer sig förstås av Jonas Bohlins gedigna yrkeskunnande. I snart 20 år har han tillhört eliten inom svensk arkitektur och formgivning och redan tidigt visade han vad han ville. Betongstolar följdes av zick-zackbokhyllor och rostiga plåtskåp. Och så brutalt enkla Rolfs kök, förstås, som på den tiden inte hade någon som helst motsvarighet.
Om man inte inkluderar garage.
Därifrån till det sensuella Sturehof är steget långt. I reell tid rör det sig bara om sex år. Men i personlig och yrkesmässig utveckling ter det sig som 60. Att gå från det strama och modernistiska till den organiska design som Sturehof bitvis visar upp - titta bara på de små blomsterformade plåtborden - det skulle ge de flesta arkitekter identifikationsproblem. De skulle behöva skissa i evinnerlighet för att kompensera sin osäkerhet, och därmed skulle de förmodligen överdesigna inredningen. Bohlin, däremot, tycks ha producerat den i ett nafs. Som om han dansat fram den. Målat fram den. Eller älskat fram den.
Sturehofs inredning fullkomligt sjuder av lust. En lust till uppgiften. En lust till hantverket. En lust till platsen. Och, inte minst, en lust att provocera. Här finns designelement som utan vidare skulle platsa i en bordell. Som armaturen i mellanbaren och separé-rummet med sin tyllkjol. Eller matsalens lampor, tungt linnedraperade och hängande från det skira glastaket. För att inte tala om den lilla glödlampan i O-baren, med sin spetsmönstrade plafond, omringad av frilagda ventilationsrör.

I ambitionen att göra ett franskinspirerat brasserie fanns risken att Bohlin skulle förlora sig i parisiska referenser, bli överdrivet romantisk och smycka lokalerna för smyckandets skull. Så blev det inte. Här finns knappt någon kosmetika överhuvudtaget. Hålen i kaklet i Stureplansbaren skapar inte bara ett rytmiskt uttryck utan man slipper borra hål när fler klädkrokar ska upp. De insvängda benen på grosshandlarsofforna i matsalen gör att man inte snubblar när man glider in bakom borden. Och de lustiga mässingskrokarna som omringar salen, de med den lilla vita porslinshatten, skapar en slags hylla för matgästens ytterplagg, så att rockarna inte behöver hänga ner och störa sittandet.
Här är det funktionen som styrt Bohlin. Precis som i Rolfs kök, alltså. Den stora skillnaden ligger istället i Bohlin själv. Sturehof är gjord av en man som funnit sin väg. Och som uppenbarligen är mycket nöjd med vart den leder.

Fotnot: Sturehofs förnyelse pågår fortfarande. I februari presenteras den nya servisen. Ritad av Jonas Bohlin.

MARK ISITT
är FORUMs chefredaktör. Han var tidigare redaktör på Scanorama och dessförinnan frilansande skribent för bland andra Intrig, Upp&Ner och FORUM. Han är en flitig Sturehof-besökare.
isitt.forum@avisator.se

BILD: Åke E:son Lindman

Utmanare
Ahlqvist & Co reklamkontor (1995). Arkitekt: Månsson Dahlbäck arkitektkontor genom Marianne Dahlbäck, Göran Månsson och Emma Larsson. Limhamnsvägen 108, Limhamn Marinmuseet Karlskrona, biblioteket (1995-1997). Arkitekt: Åke Axelsson. Stumholmen, Karlskrona