Norge är ett bortskämt land. Inte nog med att norrmännen hittade den där skattkistan på havets botten, den vackra naturen behövde de inte ens leta efter. Men trots fjordar, forsar och fjäll – tre fina ”f” som Norge har i överflöd – har landet haft svårt att konkurrera på den internationella turistarenan. Vad göra?

Svaret formulerades lite löst alldeles i början av 1990-talet av en man vid namn Jan Søilen, på den tiden vägchef i Oppland. Han anade vad enkätundersökningar senare skulle bekräfta: att när själva vägen är resans mål väljer turisterna gärna Norge. Kan en rastplats, ett fågelskådartorn, en gångstig, en toalett eller en bro utformas på ett så bra och spännande sätt att dessa turister tar en omväg, fikar lite mer, stannar några nätter till – ja, då är det bingo för både land och landsbygd.
”Jag såg helt enkelt ett behov av att utveckla vackra turist-vägar. Den idén är ju inte unik, den har prövats i andra länder. Och äran av hur projektet sedan har utvecklats här i Norge faller inte på mig, utan på Jan Andresen. Det var han som tog idén vidare och kopplade den till ett kvalitetstänkande.”

1993 var Jan Andresen planchef på samma vägkontor i Lillehammer som Jan Søilen och fick i uppgift att dra upp riktlinjerna för hur ett statligt försöksprojekt skulle kunna se ut. Tanken var att göra något som tydligt skilde sig från andra länders ofta kulturhistoriskt präglade turistvägar. Norge ville nå turistmålet genom nyskapande arkitektur och konst. Försöksprojektet döptes till ”Rejselivsprojektet” och pågick 1994–1997.
Redan från start visade projektledningen att man menade allvar med allt prat om kvalitet, genom att koppla konstnärer till ”estetiska råd” med uppdraget att höja den konstnärliga ribban. I backspegeln kan man se hur satsningen blev ett slags plantskola för en helt ny arkitektgeneration, som Vegvesendet i sin beställarroll målinriktat hjälpte till att lyfta fram.
Försöket bedömdes som så lyckat att Stortinget 1998 fattade beslut om att utvidga det till ”Turistvegprojektet”, som sedan dess arbetar med att utveckla 14 nya vägsträckor. I samband med storsatsningen ersattes också de estetiska råden med arkitekturråd. I dag finns två arkitekturråd, båda utgörs av en arkitekt, en landskapsarkitekt och en konstnär.

”Det första vi gjorde var att skicka brev till alla kommuner och turistorganisationer och be dem föreslå vägsträckor som skulle kunna uppgraderas till nationell turistvägsstandard”, berättar Andresen, som i dag är projektledare för hela Turistvegprosjektet, direkt underställd norska vägverksdirektören.
52 förslag kom in och efter en hård gallring fanns 18 kvar. För urvalet svarade Kvalitetsstyret, ett samarbetsorgan med representanter från turistnäringen, naturvårdsmyndigheterna, norska motormännen med flera. För att kvalificera sig som nationell turistväg behövde en sträcka ge en ”sammanhängande körupplevelse genom unik natur med tydlig profil”.

Trots att det i den offentliga debatten ibland hävdas att turistvägspengarna borde satsas på upprustning av det vanliga väg-nätet, tycks norska vägväsendet trivas i sin turistkostym och talar om vägar som ”märkesvaror” i sitt presentationsmaterial.
”Tja, fundamentet för Vegvesendets verksamhet har ju i alla tider varit näringsutveckling. På så sätt är turistvägarna en ganska naturlig del av oss”, konstaterar Andresen lugnt, van vid att få vägväsendets roll ifrågasatt.
Nu, när projektet kommit halvvägs, åtminstone tidsmässigt, är det dags att flytta tyngdpunkten från planerande till byggande. 2009 ska minst hälften av de 18 sträckorna vara klara. Närmast att stämplas som nationell turistväg, den femte i ordningen, är sträckan i Lofoten.

De norska turistvägarna kan liknas vid ett 1620 kilometer långt och cirka sju meter brett flugpapper som turisterna förhoppningsvis ska fastna på (för). Och det finns många andra siffror som kan ge en bild av projektets storlek: de 18 sträckorna har i genomsnitt 15 anlagda platser var, från små parkeringar för 200.000 kronor till stora byggnader i mångmiljonklassen. Totalt handlar det om runt 250 platser som ska planeras, anläggas och utvärderas innan projektet är avslutat 2015.
Ett annat sätt att förstå projektets storlek är att lifta en dag med Helge Stikbakke, delprojektledare med ansvar för tre sträckor. Under de timmar det tar att åka fram och tillbaka längs den 42 km långa sträckan Rondane, och göra många stopp i detta gränsland mellan högfjäll och gammalt kulturlandskap, hinner han berätta om både vedermödor och glädjeämnen sedan han tillträdde tjänsten 2003. Trots att politisk och ekonomisk ovisshet är inbyggd i projektet (beslutsfattande politiker byts ut och varje år ska anslag beviljas), tror han på projektets bärkraft.

”Den största utmaningen är att få alla lokala aktörer att sträva mot ett gemensamt mål. Vi i projektet måste gå före och visa vad vi menar med kvalitet, ge de goda exemplen. Man får nog räkna med att näringslivets lokala investeringar, som man hoppas att våra satsningar ska uppmuntra till, kommer först i efterhand.”
På en raksträcka saktar han farten och svänger av. Vi har kommit till ett av de goda exemplen: Sohlbergplassen, en ny utkiksplats ritad av Carl-Viggo Hølmebakk (invigdes i juni 2006). ”Den här platsen är ett genidrag. Den är både komplicerad och beskedlig på samma gång. Det är inte förrän man stannar och går ur bilen som man upptäcker att det faktiskt är ett litet konstverk som lurar sig fram mellan tallarna”, säger Helge Stikbakke.


Konstverket eller utkiksplatsen, vilket man vill, böljar fram i gatunivå medan marken under sluttar kraftigt. Tanken har varit att skapa en plats som formar sig efter naturen och stör växtligheten så lite som möjligt. Därför är det galler i betong-golvet så att solljuset och regnet kan nå in under terrassen.
Inte ett enda träd, jo en tall (och de står ganska tätt) behövde avverkas för att ge plats åt bygget som vilar på långa stålpelare förankrade i berget. De längsta pelarna är cirka 20 meter långa. Helge Stikbakke är lantmätare i botten, med många år på flera olika poster inom Vegvesendet. I dag ser han sig som en blandning mellan näringslivskonsult, marknadsförare och projektledare. Samarbetet med arkitekturrådet beskriver han som stimulerande.

Läs fortsättningen på artikeln i tidningen, nr 3.06

Prenumerera på Forum AID