Alla designers gudfader. Världens mäktigaste möbelproducent. Hjärnan bakom Jasper Morrison och Marc Newson. Är Giulio Cappellini allt han påstås vara? Forum fick en sällsynt intervju.
Text: Mark Isitt. Porträtt: Ewa-Mari Johansson.

Först ett brev:
Hi Mark,
Regarding Giulio here is a true story for you.
I got my first ever break from Giulio back in 1991. Jasper Morrison was staying at my place in Milan. We had a wild night out and then the next morning I was awoken by the door bell. A voice said »Cappellini to pick up Jasper Morrison.« Jasper was taking a shower so I told the person to come up. I thought it was a driver. I remember I opened the door wearing only a pair of underpants. Standing there was Mr. Giulio Cappellini.
Rather embarrassed I showed him into the kitchen. When Jasper was ready we say goodbye but just at the door Giulio spotted a prototype of a chair of mine standing in the hall. He said »Bello.«
That evening Jasper came back from the Cappellini factory and said »Giulio wants to produce your chair.« The result was my first production
chair called Piceno, named after the street I lived in, Viale Piceno.
My first real product resulted from a chance meeting wearing only underpants with a hangover. This is a true story and I just want to say thanks Giulio and of course thanks Jasper.
Let me know what you think Mark.
Tanti Saluti da Milano
James Irvine

»Ingen annan har
producerat så många
moderna storverk«


Giulio Cappellini är en revolutionär.
Inte i bemärkelsen palestinasjal och Dr Martens-kängor – 48-åringen föredrar konservativa Hermèscarfar och handsydda loafers – utan genom sin förmåga att förnya världens möbeldesign.
Sedan början av åttiotalet, då han successivt övertog ledningen av familjeföretaget, har han utvecklats till Italiens och kanske världens mest tongivande möbelproducent. Han hävdar det själv – »Världens mest inflytelserike? Io? Förmodligen.«
Och få opponerar sig. Med ett världsomspännande nät av showrooms – Cappellini s.p.a. finns i varenda en av de där metropolerna som mode-
husen skryter med på sina parfymflaskor (plus Moskva) – och med ett sortiment där nästan varannan produkt är representerad på museum, innehar företaget en obestridlig position. Bara i år beräknas man omsätta 800 miljoner kronor. En ökning med fyrtio procent jämfört med 2001.
Detta till trots gör han allting fel.
Åtminstone anser det äldre gardet i Brianza det – bas för de flesta av Italiens ledande designproducenter. »Här tycker man att jag är helgalen,« skrattar Cappellini över telefon från fabriken. Och skälen
är många. Istället för att arbeta med inhemska formgivare favoriserar han utlänningar, inte sällan oetablerade och disparat olika varandra i formspråk. Istället för att låta sig styras av marknaden utgår han ifrån sig själv – »Skulle jag själv vilja ha den här produkten i mitt hem?«. Och istället för anrika Salone del Mobile, den världsledande möbelmässan i Milano, drar Cirkus Cappellini ner på stan och visar upp sig för »il populi« och arrangerar en invigningsfest för företagets superstjärnor och alla andra som vill komma. I år lyckades 12 000 tränga sig in i den gamla filmstudion Superstudio Piu. 3000 fick stå utanför och titta in.
»Giulio Cappellini har revolutionerat designbranschen,« intygar vännen Paola Antonelli, curator för arkitektur och design på Museum of Modern Art (MoMA) i New York. »Han har en vision. Han har fantastiskt god smak och en stark känsla för vart saker och ting är på väg. Han har ett osvikligt öga för talang och är en skicklig dirigent. Han visar
upp en kombination av mod och intelligens. Ingen annan i designvärlden kan producera så många moderna storverk med sådan kontinuitet.«

När man talar om inflytande inom designvärlden nämns namn som Jasper Morrison, Ron Arad, Philippe Starck, Marc Newson, kanske Piero Lissoni, Ross Lovegrove, Tom Dixon och James Irvine. I det sammanhanget är Giulio Cappellini en udda fågel; han är producent, de är designer. Nog för att han själv formgivit en del av produkterna i Cappellini collezione – ett par hyllsystem daterade från åren omedelbart efter hans arkitektexamen. Men att som företagare tillskrivas samma grad av inflytande som superstjärnorna, det är han ensam om.
Ett av skälen till hans position är förstås att sex av ovanstående åtta auktoriteter har Cappellinis öga för talang att tacka för sitt internationella genombrott. Sex av åtta. De har alla fått det där telefonsamtalet – »Sa du Giulio Cappellini? Visst, och jag är Winston Churchill…«.
»Först trodde jag att det var mina kompisar som skämtade,« har Patrick Norguet berättat för Financial Times. Hans Rainbow Chair var en av senare års mest uppmärksammade cappellini-nyheter i Milano. »Det brukar vara vi som bönar och ber, inte tvärtom.«
Frågar du Cappellini själv vari hans inflytande består svarar han tvärsäkert: »Min lust att ta risker. Alltför få företag vågar ta risker idag. Men jag gillar det. Jag har inget intresse av att vara 'den mest inflytelserike' om det innebär att jag inte får lov att ta risker. Varje år lanserar Cappellini nya produkter, nya koncept, nya material, och det finns de produkter som är bättre än andra, de som är lättare att sälja, och jag säger alltid att jag är helt säker på att allt

jag gör inte är perfekt, men i det ögonblick jag gör något så tror jag på det. Det betyder att om jag tycker om en designer så pushar jag för den
designern. Och om jag tror på en idé så försöker jag förädla den så gott jag kan.«
Liksom hans förebild Florence Knoll kritiserades Cappellini till en början för sitt »osäljbara« sortiment. I designpressen liknades företaget vid ett exklusivt kulturprojekt där unga talangfulla fick leka av sig. Så är det ibland fortfarande. De mest envisa belackarna gnuggar händer vid varje nytt lanseringsparty och hävdar i mjugg att den där skapelsen, där borta i spotlightskenet, som sprätter och kromar sig på slinkiga ben som den värsta prostituerad, den är helt säkert upp som en sol och ner som en pannkaka.
Och nästan varje gång har de fel.
»Visst tycker jag om att göra det oväntade, men jag är inte i branschen för att leka. Även jag måste betala mina anställda.

»Jag tycker om att göra
det oväntade men är inte
i branschen för att leka«

När jag kom till företaget 1979 var vi elva stycken. Nu är vi en koncern
uppdelad i fyra olika företag bestående av totalt trehundra anställda. Så jag måste vara försiktig. I början om en produkt floppade, då var det ingen katastrof, men idag... Därför är det bara fyrtio procent av de produkter vi arbetar med som når försäljningsstadiet.«
»De senaste 15 till 20 åren har vi presenterat en ny kollektion varje år. De flesta av de möblerna finns fortfarande i produktion. Ta Jasper Morrisons tidiga grejer. Vi säljer mer av dem idag än när de kom för tio, femton år sedan. Och det är så jag vill jobba. Inte med 'best sellers' utan med 'long sellers'.«
Jasper Morrison är den av Cappellinis formgivare som står honom närmast. Ofta tillskrivs han rollen som företagets art director, men det är en missuppfattning enligt folk i Cappellinis omedelbara närhet. Cappellini må föra samtal med Morrison mer än andra och Morrison må vara ansvarig för milanoveckans scenografi, men Cappellini engagerar så många som möjligt av sina designer i företagets image. »Jag vill driva ett globalt företag och då är det viktigt att bolla idéer med folk från olika kulturer,« säger han.
»Giulio är något så ovanligt som en producent som inte låter sig styras av vad marknaden vill ha utan vad han personligen anser borde finnas tillgängligt,« låter Morrison meddela över e-mail.
Föreställningen om att ingen vd är komplett nog att spänna över både ekonomi och artisteri struntar Cappellini därför blankt i. Varje morgon har han möte med ekonomiavdelningen – mamma Tildes undersåtar – och chefen för produktionsavdelningen – brodern Giancarlo. (Enda syskonet som inte arbetar i företaget är systern, läkare, men precis som sina två bröder äger hon en tredjedel av imperiet.)
Därefter koncentrerar han sig på det kreativa. Inför milanomässan, perioden januari till början av april, blir det åtta timmars produktutveckling per dag. Minst. Inklusive lördagar.
»Under designprocessen är han enormt uppmuntrande och positiv och mer involverad än någon annan producent jag arbetat med,«
meddelar Morrison. »Möten med honom är fulla av överraskningar. En gång hade han fått en idé om att göra om en av mina tidiga produkter, en dagbädd, till en säng. Han gjorde en prototyp och presenterade den för mig vid ankomsten. Den blev en storsäljare!«


Giulio Cappellini säger sig vara synonym med sina möbler. Ska man tro katalogen betyder det att han är humoristisk, innerlig, fåfäng, splittrad och inte så lite rastlös.
Stämmer på pricken, intygar hans vänner.
Som svensk undrar man hur det går ihop. Hur kan en serie möbler ritade av andra reflektera hans personlighet? Jo, för att Cappellini inte bara sitter bredvid och hejar på. Så fungerar det inte i hans vita fabriksbyggnader på via Marconi 35 (blinka och du missar dem). Inte heller hos någon av de andra producenterna runtomkring i Brianza.
Boffi, Living Divani, Porro – alla arbetar de på samma sätt. Paola Antonelli – tidigare på Abitare och Interni – liknar det vid att vara tidningsredaktör; man anger fokus, styr upp, bidrar med stabens samlade kunnande:
»Designen och producenten är helt likställda i Italien. Det är en allians som etablerades efter andra världskriget när en ny generation viljestarka producenter tog över. Aurelio Zanottas samarbete med Achille Castiglioni, Paolo Rizzattos samarbete med Alberto Meda på Luceplan – det har funnits många fantastiska ‘möbelredaktörer’ och de har lika stor del i Italiens designframgångar som formgivarna. Kanske ännu större. Idag, när det knappast finns några italienska formgivare värda namnet, är deras inflytande särskilt tydligt.«
Jasper Morrisons anekdot om dagbädden ger en tydlig signal om vilka friheter Cappellini tar sig med sina formgivares verk. Cappellini medger att han alltid ändrar något. Oftast bara en liten detalj, kanske ett val av textil. Därtill skissar han på egna idéer som han diskuterar med formgivarna och sedan – han teaterviskar – »låter dem sätta sina namn på«.
Den övergripande målsättningen är att skapa en kollektion som, visst, ter sig spritt språngande galen emellanåt men faktiskt genomsyras av något som skulle kunna beskrivas som Cappellinis ande. Eller, för att citera honom själv, blod, svett och tårar:


»Den del av arbetet som jag gillar mest är produktutvecklingen. Att utveckla en bra produkt är lätt, men att utveckla rätt produkt för mitt företag är mycket svårt. Det går inte på ett par månader från det att designern kommer med sina skisser, absolut inte. Det är en kamp. Om jag inte är hundra procent säker på vad jag gör ändrar jag mig konstant, jag går och lägger mig i vissheten om att allt är okej och så vaknar jag dan därpå och vill börja om från noll, jag kastar allt vi har åstadkommit.
Det är frustrerande. Rent plågsamt.«
»Han har en otrolig vilja att utveckla,« säger Eero Koivisto från Claesson Koivisto Rune, trion som just nu är de enda svenskarna som ritar möbler för Cappellini. »Han höjer ens standard, gör lösningarna lite elegantare än vad man själv trodde var möjligt. Och han är enormt omtänksam, till och med när vi visar grejer för andra fabrikanter är han först på plats! Att rita för honom är en dröm.«

Le Corbusier sa, »Att observera är att upptäcka, att uppfinna.« Få lever lika slaviskt efter den tesen som Cappellini. Det är hans främsta bidrag till designprocessen, hans förmåga att läsa samtidens sociala och intellektuella strömningar och översätta dem till form. Mest inspiration får han på resor. Han reser uppemot femtio procent av tiden. Då kommer de bästa idéerna.
»Resorna ger mig en chans att studera hur människor lever och bor. Det är väldigt, väldigt viktigt för slutresultatet. För om vi ska nå framgång måste vi sätta oss in i folks levnadsmönster. Lyckas vi med den analysen kan vi få stort inflytande på deras liv.«
Det där sista låter som något Walter Groupius hade kunnat säga, att skapa ny design för en ny människa var ju också Bauhaus dröm. Men Cappellini är mindre dogmatisk. När han talar om att påverka människors liv tänker han inte på standardiserade möbler vars estetik läxar upp brukaren i hur livet bör levas. Tvärtom. Hans produkter är fria både till formen och funktionen. De är som kondenserade sinnesintryck, laddade med känslor och mycket italiensk passion. Och eftersom det han ser på resorna är hans främsta inspirationskälla är möblerna aldrig det minsta estetiskt tillrättalagda.
»De innehåller alltid ett inslag av 'olycksfall i arbetet',« skämtar han.
Priset på produkterna är högt. Claesson Koivisto Runes Pebbles kostar 42 800 hos Nordiska Galleriet i Stockholm. Morrisons Low Pad, företagets nuvarande bästsäljare, kostar omkring 12 500. Det går tvärtemot Cappellinis ambition att producera vackrare vardagsvara, objekt som inkluderar snarare än exkluderar.
Å andra sidan, få möbler berör som Cappellinis. »Kärnverksamheten är att producera bra möbler, men det är inte tillräckligt. Vi måste möblera folks drömmar. Vi måste berätta historier för dem.«
Och hur värderar man sådana ambitioner i pengar? Hur värderar man möbler som översätter vår samtid till ett distinkt och angeläget uttryck? »Levnadsglada möbler« som har så expressiva former och så elegant finish att de är en nästan fysisk upplevelse – inte bara intellektuell som vi vant oss vid genom modernismens ganska torra och logiska språk.
»Vissa hävdar att Cappellinis kollektion är yta utan innehåll,« säger Paola Antonelli. »Några av hans verk skulle kanske kunna betraktas som enbart estetiska 'statements', men studerar man kollektionen i dess helhet rör det sig om en livsstilsrevolution. Du minns allt det där snacket om minimalism, om att skala bort, less is more, bla, bla, bla? Cappellini var den förste som gjorde minimalismen bekväm och vacker. Innan dess var det bara en massa skarpa hörn och svartvita textilier. En mycket marginell företeelse.«
David Carlson, grundare av David design, håller med: »1992 presenterade Cappellini Progetto Ogetto, en kollektion vardagsföremål av en ny generation designer, bland andra Jasper Morrison, James Irvine, Marc Newson och svenskarna Thomas Sandell och Thomas Eriksson. I katalogen skrev Giulio Cappellini en väldigt inspirerande text om ett nytt behov av lugn och enkelhet. Fram till dess hade det varit stora gester och överflöd av material. Därmed satte han en ny standard.«


Giulio Cappellini fick en dålig start på året.
I februari, femhundra meter från tvåvåningsvillan i Brianza, sladdade han på en isfläck med sin vita Jaguar XJS. Han och hustrun Silvia, »festansvarig« på företaget, och deras yngsta av tre, femåriga Margherita, klarade sig oskadda men enligt Cappellini kunde de lika väl ha strukit med. »Vi hade en enorm tur.«
Månaden efter insjuknade pappan Enrico, företagets grundare (1946).
»En mycket vidsynt man,« enligt Piero Lissoni, nära vän till familjen och Giulios samarbetspartner redan på arkitekturskolan (Lissoni gjorde ritningarna till Cappellinis examensarbete). »När Enrico bestämde sig för att överlåta företaget till Giulio gjorde han det utan några reservationer. Giulio fick all makt och alla pengarna med det samma. Det hade de flesta fäder aldrig vågat, i synnerhet inte
i Brianza. Där dör företagen vanligtvis med sina grundare. Som om ägarna tror sig vara några slags faraoner.«
Efter tre veckors sjukdom avled fadern. »Allt gick utför därefter,« säger Cappellini, fortfarande tydligt präglad av förlusten. »Varje dag kändes värre än den andra.«
Men på mässan märktes inget av det. Allt var som vanligt, om inte bättre. Utställningsarkitekten Morrison överträffade sig själv, i sex gånger sex meter stora burar visades en retrospektiv möbelutställning och på upplysta podier stod nyheterna, klädda i klassiska Pucci-tyger och omringade av halvnakna modeller. Allt som allt presenterades femton nyheter, signerade bekantingar som Morrison, Arad, Lovegrove, Dixon, Ronan och Erwan Bouroullec samt Claesson Koivisto Rune.

»Jag värderar en pizza
med familjen högre än
om MoMA ringer«

Mediasuccén var så total att en konkurrent anklagade Cappellini för att ha mutat världspressen.
»När jag bestämde mig för att börja arbeta i familjeföretaget kom det som en överraskning för både min mor och far,« minns Cappellini. »Min dröm var ju att bli arkitekt, att få rita hus. Redan under mitt första år vid universitetet praktiserade jag hos Gio Ponti. Han var fantastiskt inspirerande. Men så insjuknade han och jag började arbeta här.«
»En kväll, jag måste ha varit full, bestämde jag mig för att mitt liv var med företaget. Det var en helomvändning, mamma och pappa förstod ingenting. Jag sa att jag ville skapa en kollektion tidsenliga designklassiker för en världsmarknad. Jag trodde det skulle gå på sex månader, men idag har jag förstått att det inte räcker med ett helt liv.«
»Det har kommit till det stadiet att jag värderar en pizza med familjen högre än om MoMA ringer och säger att ännu en av våra produkter antagits till samlingarna,« säger han och skrattar. »Min fru påpekar ibland att jag gifte mig med jobbet först och med henne i andra hand och jag förstår henne, företaget är en oerhört viktig del av vem jag är. Hon brukar skoja med barnen, 'Ni kan göra vad ni vill i livet! Bara ni gör det i pappas firma!’«

Mark Isitt
är Forums redaktör. Han är också engagerad i
Möbelmässans satsning på ung form 2003.
mark.isitt@provisa.se

 

FORUM  

Läs mer i det senaste numret av FORUM

FORUM

FORUM
S:t Eriksgatan 48 B, SE-112 34 Stockholm
Tel: +46 8 654 01 01, Fax: +46 8 650 75 55.
E-post: forum@avisator.com