Vinnaren av +1-diplomet är trött på att vara rolig.
Text: Mark Isitt. Porträtt: Pål Allan.

+1
Av det som visas under Stockholm Furniture Fair – i mässhallarna i Älvsjö, på designskolorna och i showroomen på stan – väljer Forum årets nyhet. +1-diplomet 2003 tilldelades Matti Klenell för lampan Kapoor. Enväldiga domare var förra årets vinnare, Eero Koivisto och Ola Rune.

Stockhom, Södermalm, Katarina Bangata 25. Det är 15 grader kallt. Matti Klenell väntar utanför kontoret med en kopp kaffe i ena handen och en Marlboro Light i den andra. Han har på sig tunna linnebyxor, en urtvättad t-shirt och en sådan där stormaskig olle som skulle se fenomenal ut på en babian men är något mindre stilig på honom, halsen hänger nere på bröstet och ärmarna släpar nästan i gatan. Han visslar och småsjunger. Han skulle ha kunnat stå här barfota med snö upp till anklarna men bara för syns skull har han satt på sig tofflor.
Det avslappnade intrycket förstärks när vi kliver in i ateljén. Snubbla inte över skorna… se upp för stålrören…pass på prototypen… Själv skrider han fram med en hållning som en balettdansör, mjuk i kroppen, som om han när som helst kan kasta ut ett ben i en grand jeté. Om det bara hade funnits plats. Här är kaos. Först längst in i lokalen, bortom den smutsiga diskbänken, hittar jag vad jag letar efter. Diplomet. +1. Det som Eero Koivisto och Ola Rune förärade Klenell å Forums vägnar som bevis på att han hade ritat Möbelmässans bästa produkt 2003. Det ligger på golvet. Men Klenell har sitt försvar i ordning:
»Jag ville sätta upp det men vi har en princip här på kontoret att inga utmärkelser får komma upp på väggen. Jag tjatade men de andra sa tvärt nej.«
Vilket säger allt om den kapacitet Klenell med kompisar har. Peter Andersson, Thomas Bernstrand, Phet Jitsuwan, Kristina Jonasson, Karin Lundberg, Lars Pettersson – tillsammans med Klenell utgör de designkollektivet Our. Därmed sagt – väggarna skulle vara packade med diplom! Förutom fyra för Utmärkt Svensk Form och närmare tio för Ung Svensk Form skulle där hänga Forsnäspris och Sköna hem-diplom och kollektivets bronsdiplom i Forums tävling för Sveriges bästa inredning 2000 och Ljustuspriset och Klenells guldmedalj i kretsmästerskapen i höjdhopp och…
Det är bra jobbat av endast sju formgivare. Sju formgivare som alla gick i samma klass på Konstfack. Sju formgivare som alla hade Love Arbén som lärare.

»Jag ville sätta upp diplomet men vi har en
princip här på kontoret att inga utmärkelser
får komma upp på väggen«

Love Arbén är för Our vad Francis Ford Coppola var för kompisarna George Lucas, Steven Spielberg, och Martin Scorsese (en liknelse som bör tilltala den filmintresserade Klenell). Samma år som Arbén tillträdde som ansvarig för linjen för Inredningsarkitektur började samtliga Our-medlemmar sina studier. Arbén stormade in med nya idéer och Klenell och de andra kom laddade med en vilja som Arbén beskriver som oöverträffad både före och efter.
»Det intressanta med Mattis klass var att där fanns väldigt många talangfulla möbelformgivare,« minns Arbén. »På Konstfack brukar vi säga att, om allt vill sig väl går det en sådan i varje klass, men här var minst hälften begåvade. Och för ovanlighetens skull hade de ambitionen att göra saker tillsammans. De var ett kollektiv, det är de ju fortfarande, och det är speciellt. Det kan endast ske i årskurser där det finns en mycket dynamisk person att samlas kring.«
I Klenells klass hette motorn Anders Cronqvist. Klenell träffade honom redan första dagen. »Jag hade ingen relation till Stockholm innan jag började på Konstfack 1994,« säger Klenell. »Jag flyttade hit förste augusti, den där sommaren då det var så varmt. Jag skulle bo hos några bekanta och jag kommer ihåg när jag anlände med packningen och tog tunnelbanan till Zinkensdamm och kom upp med rulltrappan och husen var plötsligt högre än vad jag var van vid. Det var en kick. Sedan började jag Konstfack på måndagen. Vi skulle ha träutbildning och lära oss snickra. Det var så himla kul. Jag träffade de andra i Our-gänget. Och Anders, förstås.«
»Anders och jag var jättebra polare. När vi gick i tvåan gjorde vi inredningen till Agata [nu nedlagd designbutik på Söder], jag, han och Peter. Men sen dog han. Han blev påkörd av ett tunnelbanetåg. Allting blev skitkonstigt. Det sabbade ett helt läsår för mig, vi hade ju lärt känna varandra så väl. Men som en följd blev vi andra tajtare. Och vi har snackat om det många gånger sedan dess; att vi sitter här fortfarande, efter nio år tillsammans, det beror nog mycket på det som drabbade Anders.«
När en så pådrivande person försvinner måste väl någon annan träda in för att det inte ska bli kaos? Blev det din roll?
»Vet inte. Vi har alla våra roller här på Our. Jag och Peter jobbar mycket ihop och han är eftertänksam och jag är mer direkt. Jag är okritisk och tänker, wow, nu kör vi. Sedan, när det ska lösas, då står jag där.«
Du söker din motsats?
»Ja, det gör jag nog. Även privat. Jag sprutar ur mig tankar och idéer men det är min flickvän Maja [Sandström] som sätter riktningen. Hennes klarsynthet har blivit ännu mer påtaglig sedan Gustav föddes. 'Oj då,’ säger jag ofta, ‘tänkte inte på det.' Samma sak med våra arbeten. Hon är keramiker och när jag föreslår att hon ska göra experiment i trä och metall svarar hon alltid, 'Du, jag jobbar med keramik.'
Researchar du ditt ämne innan du kastar dig in i själva ritandet?
»Knappt. Jag kör på. Jag skissar mycket, tänker med handen, magen, i bilder. Och sen går allt igenom ett slags funktionalitetsfilter. Det är nästan som att samla på sig en massa skrot för att sedan se vad man kan använda det till.«
Du är inte rädd för att landa fel?
»Inte alls. Jag tänker inte så. Jag tror inte att det är många formgivare som gör det, jag känner i alla fall ingen. Men det är klart att man kan tänka, ‘Oj, vad det här känns 1999.’ Eller, ‘Oj, vad mycket Jasper Morrison det här börjar likna.’«
Känner du dig besläktad med någon specifik designer?
»Nej. Fast ibland känner jag att det tryter och då finns det de som tycker att man inte ska inspireras av andra men jag tycker att det är schysst att sätta sig och glo på Achille Castiglioni eller Tapio Wirkkala. Om inte annat kan man tänka, okej, det här är redan gjort. Man kanske hittar en ny bana. Det tycker jag man får göra, plocka och bygga vidare. Men att hitta en röd tråd hos sig själv, det är väldigt svårt, det måste någon annan göra.«

Galleristen Inger Molin har följt Matti Klenell sedan han var barn. Hon är vän till föräldrarna, Ragnar och Ingalena, båda glaskonstnärer, han gör bruksglas, hon stora installationer. Paret har en hytta utanför Sunne som vuxit till en turistattraktion bland de som inte orkar snöra på sig pjäxorna. Förutom sex år i Göteborg var det här Matti och hans tre småsyskon växte upp, mitt i »dansen med glaset« som föräldrarna uttrycker det på sin hemsida (klenell.com). Ateljéer stora som kyrksalar, målade i äggtempera i antroposofiska färger, långa vita gardiner som rinner ner på såpskurade furugolv, röda stugor kring vildvuxna gårdar med solrosor och äppelträd. »Jo, föräldrarna tillhörde 68-rörelsen,« konstaterar Molin.
»Matti jobbar helt tvärtemot sina föräldrar,« fortsätter hon. »Medan Ragnar och Ingalena är yviga och ‘konsthantverkiga’ är Matti funktionalist. Med få tecken lyckas han skapa något sinnligt. Jag skulle vilja beskriva honom som en ömsint rationalist.«

»Jag har sagt åt Moooi att stolen och bordet inte får
bli för sexiga för då kan vi tappa kunder«


»Mattis främsta egenskap är hans inlevelseförmåga,« säger Tom Hedqvist, rektor på Beckmans. För tre år sedan anställde han en blott 27-årig Klenell som huvudlärare på Formlinjen, detta för att »ge linjen stadga«. »Kursen var skakig och jag visste att Matti
skulle kunna introducera ett mer anspråkslöst sätt att samtala med studenterna. Han har en vinnande värmländsk hjärtlighet. Och den märks också i hans produktion. Mattis design är inte det minsta mondän. Den har en humor, innehåller en klackspark utan att bli slarvig. Däremot ifrågasätter jag hans produktionstakt. Alltför få designer frågar sig idag vad vi ska med alla dessa tingestar till och Matti är inget undantag.«
Arbén poängterar också Klenells kvickhet: »Produkterna är sällan några kioskvältare, de är krydda, komplementprodukter. Det är inte så att man verkligen behöver Mattis bokhyllelampa men när man har den där blir det roligt. Det är i de där finurligheterna som styrkan ligger och i OUR är Matti den finurligaste. Han är den som har det mest öppna sinnet.«

Lustigkurren Klenell. Det är tydligt att han har hört den beskrivningen förr. »Jag tycker inte att den stämmer,« säger han kort och hänvisar till sitt senaste projekt. Här rör det sig om basprodukter, hävdar han, en stol och ett bord, »den typ som betalar hyran.« Tillverkare är holländska Moooi med geniförklarade designern Marcel Wanders som art director och på Milanomässan gör Moooi som Cappellini, ställer ut i en av stadens gamla gigantiska filmstudior och satsar mer än någonsin på nya produkter av några få fixstjärnor: Wanders och Jasper Morrison och Ross Lovegrove – och Matti Klenell.
»Jag är ett stort fan av Marcel och blir alltid lika glad över att se hur Moooi arbetar. De strävar efter att kombinera det massproducerade med det unika och det gör jag också. Så i höstas, när jag bestämde mig för att försöka ta ett steg ut i Europa, då kunde jag inte hålla mig utan skickade dem ett mail. Efteråt kände jag mig grymt fånig över alla klyschor jag hade skickat iväg, men Marcel svarade och jag bara garvade, det var ett sånt underbart kvitto på att jag håller som formgivare.«
Moooi är knappast kända för sina basprodukter.
»Nej, deras stolar brukar få kosta pengar och vara nästan lite brackiga. Men inte denna. Den här får inte kosta mer 150 euro och det grejar vi för den är busenkel. VD:n Casper Wissers är väldigt glad över mina ‘Ikealösningar’, men Marcel är mer tveksam. Han snackar om att hotta upp produkterna genom att stämpla in Moooi-loggan i stålet, ‘Det kommer att bli jättesexigt.’ Men jag har sagt att det inte får bli för sexigt för då kommer vi att tappa kunder. Någon liten elegans kanske man kan inkludera, men viktigast är att det är en stol som kan finnas ute, inne, vara stapelbar och stadig.«

En annan produkt som ger en vink om en mognare och mindre lustig Matti Klenell är Kapoor för Örsjö belysning, lampan som Forum belönade på Möbelmässan. Jag citerar ur de enväldiga domarna Eero Koivistos och Ola Runes motivering:
»Det som vid första anblicken kan te sig som en standardlampa visar sig vid en närmare titt vara en mycket raffinerad formstudie. Om PH-lampan är extrovert är Kapoor avancerat introvert. Den besitter ett återhållet uttryck som ger den en lång livslängd. Kapoor må vara synbart enkel, men är i själva verket mycket komplex.«

»För mig är Kapoor-lampan ett steg mot ett
mer bearbetat uttryck. Lite Sigurd Persson«


»För mig är Kapoor ett steg mot ett mer bearbetat uttryck, något mer subtilt och mindre tydligt. Lite Sigurd Persson,« säger Klenell och skrattar. »När jag ritade den var jag på jakt efter en baslampa, vi ville få lite försäljningsvolym. Därför ville jag ligga någonstans mellan hem och miljö, mellan modernt och traditionellt. Vi valde att tillverka den i två utföranden och jag tror det är fifty-fifty vilken man gillar.«
Skillnaderna är stora. Är du inte rädd att de ska uppfattas som alltför olika?
»Nej, jag gillar möjligheten till variation. Antingen använder du lampan 'naken', med bara reflektorn och ljuskällan. Eller så 'klär' du den i en av två skärmar: den transparenta i stålnät eller den täta i textil. Och så finns det två olika ljuskällor att välja mellan, ett klotrunt dekorljus eller ett smalt lågenergilysrör.«
Genomgående för alla är reflektorn med sin ovanligt bearbetade ovansida.
»Ja, den är tänkt som en överraskning mitt i det diskreta. Det är sådant jag kan gilla med Castiglioni, han tar det hela vägen, erbjuder mer än vad du först ser.«
Namnet kommer från den brittisk-indiske skulptören Anish Kapoor. Var det likheten mellan ditt trattformade bländskydd och hans skulptur i Tate Moderns turbinhall som avgjorde?
»Precis. Jag kom på namnet bara någon vecka innan Möbelmässan. Då hade vi två prototyper klara, båda bestyckade med dekorljus. Sådana lampor drar rätt mycket energi, så vi bestämde oss för att ta fram en lågenergivariant. Jag ritade tratten för att dölja det fula stiftlysröret. Jag gillar Kapoors grejer men, framförallt, jag gillar hans namn. Kapooooor.«
Vilken variant av lampan reflekterar din personlighet bäst?
»Jag jobbar inte så. Jag gillar att ta avstamp i produktion och funktion. Sen kommer det förstås en massa personliga avlagringar efterhand. Men jag är ingen fri konstnär, jag är formgivare. Det räcker för mig.«

Mark Isitt
är Forums redaktör.
mark.isitt@provisa.se

Klenell om sina Kleneller

Enlightenment (Agata, 1999)
När jag arbetade på Nyréns arkitektkontor (98–00) deltog jag i
projekteringen av Linköpings stadsbibliotek. Att försöka se det intressanta och vackra i bokryggar blev min vardag under ett drygt halvår. De första skisserna på lampan blev förmodligen till då. Ljusstreck här och där i en bokhylla. En bok att dra ut för att ge mer ljus. Är förtjust i produkten då den inte är någonting utan sitt sammanhang.

Tyson (Miljöexpo, 2000)

Samarbetet mellan mig och Peter Andersson började på Konstfack och har sedan dess fortsatt i flera projekt. Tyson ger
en typisk bild av hur det ofta ser ut. Uppdraget från Miljöexpo
var att rita en stapelbar, stryktålig stol. Jag kom till Peter med de första skisserna, en elegant stålrörsslinga som fångade upp sits och rygg samt benen med ett L-format beslag undertill. »Fem i tolv« kom Peter till mig med ett förslag på en bråkig lillebror; han hade behållit konstruktionen men vänt på alla dimensioner. Tyson finns nu i såväl inom- som utomhusstol och är kompletterad med en serie bord. Den eleganta storebrorsan står som prototyp i ett förråd på Luntmakargatan.

Beamon (Miljöexpo, 2002)
Uppdraget till mig och Peter Andersson var att rita en basstol som skulle vara stapelbar, billig och möjlig att få i flera utföranden. Sits och rygg skulle vara tillverkade i formpressat trä. Underredet
skulle vara tillverkat av stål. Vi hade hört att i Tyskland tittar alla köpare under stolen för att se hur arbetad den är och vårt motto blev därför »snygg under«. Vi arbetade mycket med att reducera antalet moment och redan tidigt funderade vi på montering och logistik. Resultatet blev en leende figur med plirande ögon.

Pillow (Offecct, 2002)

Ritades ursprungligen till en utställning på Agata hösten 2001. Jag var trött och tog fasta på det i utställningen. En brits, en vilstol, ett soffbord och en väldigt stor grön teddybjörn blev resultatet. Bordet hamnade hemma hos Peter och teddybjörnen köptes av en japansk samlare (han har döpt den till Mido). Britsen och vilstolen åtog sig Offecct att producera. Möbeln är synbart enkel men tapetseringen är en utmaning. Projektet ligger i dvala då verktygskostnaden för sittskalen blir alltför hög.

Peg (Pyra, 2001)

Uppdraget från Pyra var att nytolka pinnstolen. Jag körde fast, villade bort mig i märkliga konstruktioner och gav nästan upp. Istället läste jag i Nationalencyklopedien en beskrivning av hur pinnstolen ser ut: »stol uppbyggd av svarvade pinnar intappade
i en massiv kraftig träsits«. Detta gav nya bilder och ny energi.

RelighT (Örsjö Belysning, 2002)

Ett outnyttjat pressverktyg för en lampskärm blev utgångspunkten. Med bekymrad stämma förklarade Roland Hjalmarsson på Örsjö sin besvikelse över kostnaderna för verktyget och frågade om jag trodde att man kunde använda det till någonting annat. Den röda färgen är lagd på alla ytor som ljuset träffar för att ge
ett varmare ljus från de lågenergilampor som utgör bestyckningen. Jag trodde länge att det var den röda färgen som gjorde lampan men nyligen prövade vi att lackera den helvit med lyckat resultat.

Bowery (unikt glas, 2002)
Ett samtal från Inger Molin våren 2000 gav mig en ny ingång till mitt arbete. Hon hade sett glas jag hade gjort under ett kort besök på Urban Glass Studios i New York och undrade om jag hade tänkt arbeta vidare med materialet. I så fall ville hon gärna visa
det på sitt galleri. Med ett nervöst ja antog jag utmaningen. Ett år senare återvände jag till Urban Glass och slutresultatet blev tre kollektioner: Bowery, South Park och Stripes. Som industriformgivare blev tiden där en välbehövlig smäll, jag älskade varje sekund. Uttrycket och funktionen bytte plats. Glasens funktion sträcker sig till att vara gömställen för gömda skatter.

klenell chair & table (Moooi, 2003)
Projektet började, som oftast, med stolen. Jag ville arbeta med en annan typ av stol än den fyrbenta. Det blev en frisvingare. Jag försökte ta ett nytt grepp samtidigt som den skulle referera till gamla hjältar som Stam, Breuer och Mies. Den skulle var okomplicerad att producera, men komplex i uttrycket. »Klenell chair« blev resultatet. Jag är i skrivande stund fortfarande mitt i projektet och har därför svårt att formulera mig om jag tycker jag har lyckats eller inte. Stolen bygger på en stålrörsstomme (förstås) och en sits i textil, lite som ett klädesplagg att med tiden byta ut och förnya. Bordets pelarstativ bygger på samma princip som i stolen och är tänkt att kunna förses med standardskiva tillverkad av en trä-
fiberplatta, alternativt en glasskiva. Speciellt glasskivan ska bli intressant att se hur den fungerar i framtiden. Produkterna är absolut inga självporträtt, namnen till trots. Det är Moooi som döpt dem. Säkert betyder Klenell något pikant på holländska.

FORUM  

Artikel från Designmagasinet FORUM

FORUM

forum@provisa.se
tel: +46 (0)8 555 400 65,
fax: +46 (0)8 555 400 75

Address: Forum, Provisa Information AB,
Styrmansgatan 1, Box 5019, 102 41 Stockholm