»Fel sak med fel sak är husets specialitet«, säger klädskaparen Paul Smith, tusenkonstnären som bättre än någon annan representerar modevärldens ökade inflytande inom design och arkitektur.
Text: Mark Isitt. Bild: Johan Ödmann.

Det före detta huvudkontoret ovanpå Paul Smiths allra första Londonbutik i Covent Garden.

Det är som om polisen just rusat in, en fruktad enmanspatrull från en förträngd värld av teakträ och nannies och cream tea och slipsknutar från Eton eller Windsor eller vad det heter och solhattar och bredrandiga kavajer och polkagrisar och Brighton Pier och »Anyone for a game of tennis?« och...
Hela tågvagnen tycks sträcka på sig och snabbt ordna till frisyren när mannen glider in. Kamgarn, dubbla sömmar, fållar, extra djupa armhålor, sidenfoder, oändligt med knappar som ska knäppas och knäppas upp, till och med på kavajärmarna som inte har de där vanliga prydnadsknapparna utan riktiga knapphål. Inte för att killen i baseballkepsen och collagetröjan där borta vid fönstret bryr sig om hur komplext konstruerad en herrkostym faktiskt är. Det som får honom att reagera mot den välklädde mannen är mer djupliggande än så. Det handlar om historia och om hierarkier. För honom är mannen en dinosaurie från en tid då England var ett mer klassindelat samhälle än idag. Medan övriga
passagerare bidragit till klasskampen och klätt sig så klasslöst som möjligt (utan risk för att bli portade från sina arbetsplatser) har mannen gjort tvärtom: han har klätt upp sig istället för ner sig.
Om det inte hade varit för hans strumpor så...

Huset Smith i Notting Hill Gate, inte långt från kläddesignerns egen bostad.

Tåget tar oss från Stansted Airport in till Liverpool Street Station. Jag har köpt The Economists årsbok och läser i en krönika av Giorgio Armani, den italienske modeskaparen, att »Människor är mer design- och modemedvetna än någonsin tidigare. Mode styr allt, inte bara vad vi har på oss utan också var vi bor, vad för bil vi kör, vad vi äter.«
Vilket är precis vad jag vill höra, jag som är på väg till ett möte med just en modeskapare. En fullt berättigad fråga är vad en inredningstidning som Forum har för intresse av en sådan, men ska man tro Armani är skälen många. Att det som visas på catwalken varje vår och höst ger en tydlig vink om vad som väntar även inom de andra kulturyttringarna vet vi alla. Men att kläddesignerna nu tar saken i egna händer och formger allt från tandborstar till möbler är en utveckling som inom kort kommit att påverka maktbalansen inom hela designområdet. Och varför skulle Gucci, Lang och Prada och de andra inte bredda sin marknad – det var ju de som analyserade trenden från början. Varför skulle de vänta på att en sömnig möbelformgivare snappar upp strömningarna när de lika gärna kan göra jobbet själva.

Den formgivare som kanske mer än någon annan gått i bräschen för denna utveckling är engelsmannen Paul Smith. Eller Sir Paul Smith som han numera tituleras (den ende modeskapare som lyckats bli adlad sedan Hardy Amies, drottningens påklädare). 34 år efter att ha öppnat sin första butik i en fönsterlös källare i hemstaden Nottingham är han Storbritanniens mest framgångsrike klädskapare någonsin. »Classic with a twist« brukar modejournalisterna beskriva hans stil – Smith föredrar »Savile Row meets Mr. Bean«. Det låter kanske inte så slagkraftigt men hans företag har 600 anställda, omsätter 3,3 miljarder kronor per år, har 214 butiker i 35 länder – varav majoriteten i Japan. Varje år ritar han 24 klädkollektioner, för män, kvinnor och barn. Och för att vi inte ska tro att han mest står framför spegeln och fixar med den grånande lejonmanen designar han också klockor, pennor, bordsserviser, glasögon, mattor, möbeltyger och lite möbler.
Att Smith kan kasta sig mellan de olika designdisciplinerna så obehindrat bekräftar Armanis tes om modeindustrins inflytande. Och det i sig är ett tidstecken lika typiskt som, säg, The Ricki Lake Show – för att ta ett snaskigt exempel. Porr, tonårsgraviditeter, fetma, drog-
problem, skilsmässor – inget ämne är för privat för att vändas ut och in på teve. Bara klass- och statusfrågor är tabu. Få vågar pratar om sin position, berätta att de har lyckats eller att de drömmer om att göra det. För att utröna var på statusstegen någon befinner sig i denna homogena och till synes klasslösa kultur behöver man således vara rena dechiffreringsexperten. Förr tog kläderna hand om det där, men sedan modemagasinen blivit allmängods har statusstylingen flyttat till andra områden.

Butiken i Notting Hill Gate har en central trappa i glas för att släppa igenom ljus från takfönstren. I bakgrunden en broderad textil ritad av Paul Smith och producerad av The Rug Company som också tillverkar Smiths mattkollektion.

»Jag kör inte bara en Mercedes CLK cabriolet, jag kör den Mercedes CLK cabriolet som Giorgio Armani designat inredningen till.« »Jag har inte bara köpt en servis, jag har köpt den servis som Paul Smith har designat.« Fixstjärnorna från modeindustrin säljer och skänker status inte bara åt brukaren utan också producenten, som får en storsäljare, och formgivarna. Att Armani och Smith är så angelägna om att expandera bortom sina mönsterritningar är ett sätt för dem att profilera sig själva som oberoende kreatörer bortom konfektionsindustrins krassa kommersialism.

Förutom kläder designar paul Smith klockor, pennor, bordsserviser, glasögon, mattor, möbeltyger och lite möbler

Till skillnad från sina yngre och mer högljudda kolleger har Paul Smith inte tagit vägen om St. Martin's designskola utan är i grunden detaljist. Egentligen ville han bli proffscyklist men en dag när han var 15 och trampade till klädlagret där han jobbade och solen fortfarande stod lågt och han hade på sig sina Buddy Holly-solglasögon och sin klubbtröja i silke rammade han en röd Austin A40 som stod vid sidan av vägen som den skulle men Paulie var för upptagen med att växla upp och upp och upp. Han tillbringade tre månader på sjukhus. Där fick han tillnamnet Gräshoppan efter att ha demonstrerat för roade sjuksköterskor hur man äter efterrätt genom att hålla skeden mellan tårna.
Hans målsättning är densamma idag som när han öppnade sin första butik 1970, att skapa bästa möjliga butiksutbud. Då kom kläderna till i brist på annat; när han inte kunde hitta vad han sökte fick han göra det själv. Eller rättare sagt, eftersom han är så »hopplös på att rita« överlät han det till sin partner Pauline Denyer (Lady Pauline numera), en designstudent som han hade träffat på den lokala puben när han var 21. Han måste ha varit oemotståndlig i sin ljusgröna sammetskostym, rosa skjorta och röda skor.
Redan då var han en passionerad amatörfotograf (»Jag går aldrig ut utan min kamera«) och tongivande medlem i den lokala fotoklubben, grundad av hans far Harold Smith, till vardags tygförsäljare. Denyer uppmuntrade Smiths intresse för arkitektur och konst och snart hade han tillskansat sig sitt allra mest framträdande karaktärs drag, en svåröverträffad nyfikenhet. Landsmän-nen Alexander McQueen och John Galliano må vara skickligare vid ritbordet än han men ingen är bättre än Smith på att – titta. »Looking is what it's all about«, har han sagt och ett otal försäljningssuccéer ger honom rätt (det var Smith som åter-
upptäckte och populariserade filofaxen och Swiss Army pennkniven). Titeln på hans biografi säger det mesta: You can find inspiration in everything* (*and if you can't, look again).



En stol ur Arne Jacobsens Oxford-serie klädd i det nyligen lanserade möbeltyget Paul Smith Bespoke (Maharam/Kvadrat). Affären i Notting Hill Gate har en hemlik atmosfär karakteristisk för de flesta Paul Smith-butiker i London. Smith är för det mesta sin egen inredningsarkitekt, men har här assisterats av den amerikanska arkitekten Sophie Hicks.

Smiths båda kontor vittnar om hans förmåga att finna inspiration i även de mest banala objekt, objekt som kanske får ge mönster åt en skjorta eller smygas in på insidan av ett kavajslag. En hårdredigerad inventarie-lista av hans kontor vid Covent Garden, ovanpå den första butiken på Floral Street, ser ut så här: 4 uppdragningsbara plåtrobotar, 2 indiska sidentyger med broderade djurmotiv, 1 bild på Mick Jagger i damunder-kläder, 22 slipsar, 1 par boxhandskar i läder, 1 stålmanskostym, tygprover, sugrör i olika färger, 3 Godzilladockor, 2 originalmålningar av Peter Blake, 7 plåsterpaket med seriemotiv, 1 vykort från fotograf David Bailey, 1 stol av Tom Dixon, 4 japanska fyrverkeripjäser, 2 cykelhjul, 1 gummikyckling samt otaliga kaniner och någonstans därunder ett skrivbord från Japan.
Då är det lättare att lotsa sig fram på det nya huvudkontoret på 20 Kean Street inte långt därifrån, trots att det sträcker sig över fyra våningar i ett gammalt grönsakslager från 1901. Härifrån initieras allt. 160 anställda arbetar i de fyra ateljéerna med tillhörande showroom, påhejade av sin gänglige chef som älgkliver omkring på de lackade kubbgolven och vevar med gräshoppearmarna. Skissar på idéer gör han själv högst upp i tegelbyggnaden. Det är också här han tar emot, iklädd en kritstrecks-randig kostym, blå-och-vit-randig skjorta, vit undertröja och ett par svarta ökenkängor där det står Paul i den ena och Smith i den andra. Strumporna för dagen är lila. Lika lila som strumporna på mannen på tåget, slår det mig. Och därmed förstår jag vad Paul Smith egentligen handlar om: genom att addera en oväntad detalj eller färg till en klassisk gentlemannalook vill han legitimera och återintroducera elegansen i samhället.

»jag sa länge nej utav respekt för vännerna
i möbelbranschen. Jag skulle inte tycka
att det vore kul Om de ritade kostymer«

God morgon Sir Paul Smith.
Åh nej, inte du också. Alldeles för många kallar mig Sir, jag känner mig inte alls bekväm med det.
Inte för att du inte förtjänade att bli adlad, antar jag?

I början var jag helt inställd på att tacka nej, men så tänkte jag, »Well, jag har jobbat hårt i 30 år och skapat en del arbetstillfällen och delat med mig av min kunskap till studenter – det kanske inte är så omotiverat ändå.«
Varför ritar du möbler?
Allt jag gjort som inte har varit kläder har kommit till på mycket naturlig väg. Giulio [Cappellini] är en kund och vän till mig och en dag frågade han om vi inte kunde göra något ihop. Jag sa nej utav respekt för Ron Arad och Jasper [Morrison] och Tom Dixon, alla i möbelbranschen jag känner. Om de hade börjat rita kostymer skulle jag inte tycka att det var så kul. Till slut, efter två års snackande, sa Giulio, »Varför gör vi inte en serie extremt enkla möbler och sedan kan du lägga till din personlighet, kanske en färg eller ett tryck eller ett material.« Och så fick det bli. Samma sak med den där muggen du dricker ur. Jag jobbade i butiken i Notting Hill Gate som jag ofta gör på lördagseftermiddagarna, jag gillar att vara i affären. Vi har ett skrädderi där och en kund höll på att mätas och han visade sig äga ett porslinsföretag. »Är det du som är Paul? Har du någonsin funderat på att göra en servis?« Samma sak med mattorna jag gör för Maharam/Kvadrat. Faktum är att jag aldrig har samlat min personal runt mig och sagt att, »Vad vi behöver nu är en glasögonkollektion« – det har alltid skett av en slump. Och just därför har jag sluppit alla avkastnings-krav och kunnat vara fri att leka. Oavsett vad jag designar, om det är mjukt eller hårt, är min utgångspunkt densamma: respekt för hantverk, traditioner och kvalitet. Och som grädde på jordgubbarna twistar jag traditionen och lägger till humor, bråkar med tingens ordning.

Sir Paul Smith i högkvarteret på Kean Street, London. Smiths Macintoshdator har en fot smyckad och signerad av hans vän Jonathan Ive, Apples chefsdesigner. Hund i kartong av skulptören Peter Clark.

Just humorn saknas i mycket av dagens design. Den gör dina ting för Cappellini ovanligt tillgängliga.
Humorn kommer sig nog av att jag är nybörjare, det ger mig ett friare förhållningssätt till uppgiften. Om du inte känner till alla svårigheter är det lättare att testa saker som kanske inte gjorts tidigare. Som när jag föreslog för urmakarna i Schweiz att den här klockan som jag har på mig skulle ha ett litet fönster baktill där en guldfisk i plåt guppade omkring. »Sorry?« Sedan började de arbeta och då tyckte de förstås att det var
jättekul, det här är ju ingenjörer som annars
jobbar i en extremt seriös miljö.


Hur viktig är den där personliga touchen?
Den blir allt viktigare. Mycket av designen idag är väldigt formalistisk, jag saknar det personliga avtrycket. All tidningslayout ser ungefär likadan ut eftersom alla använder Mac och ingen vågar inkludera något handritat. Samma sak inom inrednings-arkitekturen, där har det varit så mycket svart och vitt på sistone att det vore befriande att se en grupp afrikanska masker som någon tagit med sig hem från semestern eller en handgjord matta eller en expressiv målning.

Som ditt signum, att mixa strikt och lättsamt?

Precis, fel sak med fel sak är husets specialitet.

Det påminner om Philippe Starcks formfilosofi. Han har slutat att rita »high-end design« och tar istället sin utgångspunkt i en redan existerande produkt som han vänder ut och in.

Yeah, som den där Louis XVI-stolen som han gjort i genomskinlig plast. Det är ett bra exempel på det vi engelsmän kallar »lateral thinking«. Jag har aldrig riktigt fattat vad uttrycket betyder, men det har något att göra med att inte ta den givna vägen. »Lateral thinking« är förmodligen det jag alltid gjort fast jag inte vetat att jag gjort det men så många människor har sagt det till mig genom åren att det nog måste vara så.

Finns det någonting du inte anser dig kunna designa?
Well, jag skulle inte kunna rita ett hus med allt vad det innebär, men jag skulle definitivt kunna komma upp med idén till ett. Det vore spännande. Just det faktum att jag inte tar mig själv på särskilt stort allvar gör att jag vågar hoppa mellan disciplinerna. Jag har ritat några möbler, de är inte banbrytande men de är rätt fina.

Är det för att du och din fru är så gott som ensamma ägare till företaget som du kan tillåta dig att experimentera på det viset?

Ja, det hjälper. Jag har inga aktieägare att ta hänsyn till, ingen som säger till mig att vi ska producera T-shirts med Paul Smith skrivet på för då ökar försäljningen.

Jag antar att du fått propåer från Gucci och de andra modehusen?

För tillfället finns det ungefär tio personer som skulle älska om jag sålde 51 procent av min verksamhet. Men de får vänta. Jag vill inte bli en del av ett världsomspännande konglomerat. Likriktningen i världen är en av de tråkigaste aspekterna med vår tid och jag vill erbjuda ett alternativ. Jag menar, ett av de främsta skälen till att resa är ju att man vill se något nytt, men idag stormar de stora klädkedjorna in och applicerar sitt koncept oavsett stad. Just det tycker jag är något av det finaste med Paul Smith, att butiken i New York skiljer sig från den i Paris som skiljer sig från den i Milano. Oavsett vad vi gör försöker vi ge det karaktär. Ett annat exempel på det är våra skyltfönster. Vi arbetar hårt på att vara aktuella och knyta an till lokala företeelser. När det var dåligt väder nyligen satte vi upp en post-it-lapp i ett i övrigt tomt fönster: »Gone to the Cayman Islands because of inclement weather«.

Ett praktexempel på de udda antika möbler som kommer att säljas i den
specialbutik som Paul Smith öppnar inom kort i London. Stolen har klätts med det egendesignade tyget.


Ditt senaste projekt är att sälja uppdaterade möbelklassiker?

Ja, vi planerar att öppna en specialbutik i London och letar just nu efter lämplig lokal.

Och där kommer det bara att finnas möbler?

Det stämmer. Jag har alltid köpt en massa antika möbler på mina och Paulines resor, excentriska stolar och bord som jag införlivat i mina butiker för att ladda rummen med en lätt udda atmosfär. Ibland har jag byggt om dem, gjort ett exponeringsbord för klockor av en gammal verktygsbänk. Kunderna har alltid gillat det där så nu har jag anställt en kille som inte gör annat än åker runt världen och köper möbler för min räkning. Möblerna fraktas sedan hit till London varpå vi kanske klär om dem eller anlitar en konstnär att smycka dem. Eller så sätter vi en lampskärm av Verner Panton på en svarvad fot från sekelskiftet. Mer Paul Smith än så kan det knappast bli.

Mark Isitt är Forums redaktör.
mark.isitt@provisa.se

 



Beställ
För prenumerationer i utlandet var vänlig och kontakta oss via
e-mail forum@provisa.se eller via tfn +46-8-555 400 63